gräsull

414 Eriophorum latifolium Hoppe

This mainly European species has calciphilous tendencies in its occurrence. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 59.

Gräsull är ursprunglig men kulturgynnad. Den kalkgynnade arten växer vanligen i små, glesa bestånd i näringsrika kärr och kärrängar som oftast är översilade av framträngande grundvatten.

Flera växtplatser är gamla slåttermarker, som numera lämnats åt långsam igenväxning, planterats med gran eller i bästa fall fortfarande hävdas, men nu genom bete. De enda växtplatserna för gräsull som fortfarande slås med lie är ängarna i Hasslöv Tjuvhult, Ö. Karup Ledtorpet och Breared Bögilt. Gräsull har minskat under 1900-talet som följd av igenväxning, dikning och skogsplantering.

Gräsull växer i kalkrika källmyrar, kärr och dråg, i bäckraviner, sumpskogar, barr- och lövskogskärr m.m. Den är sälls–täml.allm., vanligast i Skogsbygden. Mellan Skrattorp och Stabbetorp i Hallsberg sågs före igenväxningen 100-tals ex. flerst. 1972 (Dalhielm ms).

Gammal bofast art, nu utgången.

Spridd i Bergslagen (med anhopning i de stora kalkområdena); tämligen sällsynt-sällsynt i Skogslåglandet; förr några förekomster, sannolikt i (nu utdikade) källkärr, på Mälarslätten Den ojämna fördelningen beror på regionala, edafiska skillnader. Gynnad N-ut av växlande topografi och hög nederbörd, vilka i förening skapar lämpliga hydrologiska förhållanden, samt av kalkrikt underlag. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

På Kroppefjäll noterad från drygt 70 lokaler och känd från alla socknar som berör fjället. Utbredningen i NO-DalsIand är något ofullständigt dokumenterad; Hård (1935) känner ett trettiotal fyndplatser inom sitt inventeringsområde, men preciserar endast elva.

Medelrikkärr, ofta sluttningskärr, särskilt utmed rännilar och bäckstråk, kärrpartier vid bäckkanter, ibland i mycket små rikkärrstråk eller källdrag. Kan sprida sig till våta myr- och vägdiken. Kalkgynnad och synes beroende av något basiskt underlag, sällsynt i det näringsfattiga norra-nordöstra inlandsområdet. Karaktärsart för medelrikkärr, ofta tillsammans med Dactylorhiza incarnata. - 248 (29).

Som Nilsson (1976) påpekade har arten sannolikt förbisetts eller missförståtts av Smith (1920), som inte upptar arten från Härjedalen, trots att den är riklig i många områden, som måste ha genomströvats av honom. Rika lokaler för arten finns t ex på Grönfjällets sluttningar mot Skärvagsdalen (18C 4h, !) och på så välkända fjäll som Hamrafjället, Torkilstöten och Vargtjärnstöten. Som exempel på lokaler i SÖ kan nämnas Sveg: 0,5 km SV om Movallen i ett vägdike (16E 7g 4- 2-, 1989, BD i UPS).

Ett högt, slankt och resligt halvgräs. De 4–8 mm breda bladen är M-likt vikta. Rosettbladen är förhållandevis korta och jämnbreda (liknar mycket de hos slidstarr, C. vaginata, fast kortare) och ligger rätt platt mot torven Det översta stjälkbladet är plant och viker sig abrupt rakt utåt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Hela växten har helt igenom friskt grön färg (inget rött!). Ullen är mycket elegant: kritvit, mer framåtriktad, rätt smal, med rakt “avklippt” slut (“kammad och nytvättad”).
Gräsull växer i kalkrika öppna kärr, myrar och våtängar. Den är i södra Sverige en minskande och numera sällsynt art. Norrut och i fjällen är den dock traktvis fortfarande vanlig.

Förväxlingsrisk:
Ängsull (E. angustfolium) har helt släta (slicka!) axskaft. Bladen är V eller U formade, ofta med rödaktig bas. Axfjällen är spetsiga. Efter hand blir ullen ”ful” och ”okammad”.
Kärrull (E. gracile) (oftast sällsynt, men vanligare norrut där den ibland t.o.m. dominerar) är spinkig, ofta liten (men kan bli lång) med mycket smala blad. Översta stjälkbladet är rätt styvt, riktat uppåt längs strået, och i nästan hela sin längd trekantigt i tvärsnitt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Ullen är “liten”, jämnt och vackert framåtriktad, mycket smal, med tvärt avklippt slut.

Gräsull växer oftast i rikkärr och kärrängar, i regel vid källor eller på sluttande, översilad mark. Många av dessa lokaler har tidigare varit slåttermark men hävdas nu med bete eller växer igen. Någon gång kan den förekomma på stränderna av sänkta sjöar eller på gungflyn i igenväxta torvgravar. Arten är kalkgynnad men inte kalkkrävande och var tidigare spridd även i de kalkfattigaste delarna av landskapet, troligen gynnad av den minskade konkurrens som slåtterhävd medför.

Gräsull har gått tillbaka starkt under 1900-talet på grund av utdikningar, uppgödsling, skogsplantering och – kanske framför allt – slåtterbrukets upphörande. Exempel är artens försvinnande från Hylte Femsjö (se under Primäruppgifter) och från Tingsryd Södra Sandsjö och Älmeboda (6 lokaler i den förra socknen enligt Hård 1912, ´här och där´ i den senare enligt Elmquist ms 1874).

Gräsull växer på våt, helst kalkrik mark som är hävdad genom bete. Den ses ofta på lokaler som är påverkad av källflöden. Gräsull växer i kalkfuktängar, rikkärr med axag Schoenus ferrugineus, gamla slåtterängar, ohävdade skogskärr och alvarträsk. Växten klarar sig på måttligt kalkpåverkade lokaler men de måste då vara välhävdade. Notabelt är att gräsull till skillnad från ängsull E. angustifolium inte klarar att växa i starkt kulturpåverkade lokaler som grävda dammar, vattenhål och diken.

Gräsull är vanligast i södra halvan av Mittlandet vid de stora våtmarkskomplexen, exempelvis Igelmossen, Torslunda sn. Trots att dessa skogskärr till stora delar är ohävdade går igenväxningen långsamt. Gräsull klarar sig kvar vid källflöden och den kalkrika marken kompenserar delvis för ohävden. Även norra tredjedelen av Stora Alvaret hyser en hel del lokaler. Norr om en linje mellan socknarna Högsrum–Långlöt är gräsull påfallande glest förekommande. Orsaken är troligen en fortgående dränering av landskapet och upphörd hävd vilket missgynnar arten. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer som en typisk art i miljöer med framsipprande vatten i källor, källmyrar, översilningsmyrar, sluttande agmyrkanter, axagmyrar, någon gång i kärr i åbrink samt grustag med inflöde av vatten. I samband med Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var gräsull en av de oftast registrerade arterna (plats 28 med 64 noteringar; högst antal, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Arten har ojämn utbredning på ön och förekommer nästan enbart inom öns skogs- och kalkområden, där källmyrarna finns. Den betecknades av Johansson (1897) som ”Allm.”. Detta kan innebära en viss minskning efter 1900-talets utdikningsvåg.

Gräsull växer på våt mark, som oftast är påverkad av skalförekomst eller basrika bergarter. Den förekommer i medelrika kärr, fuktängar, översilad gräsmark och diken. Arten har minskat mycket starkt sedan mitten av 1900-talet, förmodligen beroende på dikning, igenväxning och skogsplantering.

Gräsull finns i nästan alla bevarade öppna kalkrika, särskilt källpåverkade kärr, men även mindre kalkrika källkärr och i kalkfuktängar. Arten är starkt slåttergynnad och de flesta förekomsterna finns i tidigare slåttermarker. Den var därför tidigare mycket vanligare och minskade starkt i samband med att ängarna dikades ut, odlades upp eller växte igen. De kvarvarande lokalerna har i allmänhet hållits öppna genom bete under 1900-talet men många av dessa har numera försvunnit i samband med upphörande bete. Gräsullen är sårbar och mycket känslig för dikning och igenväxning. I och med att gräsullen indikerar förekomsten av kalkkärr, är praktiskt taget alla förekomster potentiella naturvårdsobjekt där även andra skyddsvärda arter kan förväntas.

Gräsull blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med strängstarr, nålstarr, hirsstarr, hundstarr, tuvsäv och vattenklöver. Ängsull har då blommat över. I linneans tid har tuvullen nästan förlorat sina håriga frön, medan ängs- och gräsull håller på att utveckla sina fröhår. Fröna sprids gradvis under sensommaren. De övervintrande skotten, som ska blomma senare under året, har i snösmältningen breda, utvikta och nedliggande blad, som till stor del är gröna.

I Hälsingland lever gräsullen ganska gott, men i Skåne är den utrotningshotad. Den växer där på fuktängar som slås eller betas (Mattiasson 2008).