En oftast halvmeterhög, tuvad ormbunke med mjuka, ljusgröna blad. En av många “strutformade” ormbunkar (dvs med mångbladiga rosetter). Bladen är rätt kortskaftade (skaft ca 1/5 av bladet) och smalnar av både upptill och nedtill (de längsta primärflikarna sitter i mitten; de nedersta är ungefär hälften så långa). Primärflikar nästan lika i hela bladets längd. De minsta bladytorna utgörs av sekundärflikar. Dessa är vanligen kraftigt loberade i trubbiga (men tandade) tertiärsegment, vars minsta sidonerver når ut till bladkanten (kan vara svårt att se). Undertill utvecklas runda sporgömmesamlingar utan synligt svepefjäll.
Fjällbräken växer i många miljöer i fjällen, men bildar gärna bestånd i snölegor och i bäcksänkor. Enstaka exemplar påträffas mycket sällsynt långt ned i skogslandet. Märkligt nog är bladen mycket frostkänsliga.

Förväxlingsrisk:
Majbräken (Athyrium filix-femina) (rätt allmän i fjällen, men vanligen inte i öppna habitat) har oftast mörkgröna, mer långskaftade blad (skaft ca 1/3 av bladet) som kan bli meterlånga. Bladflikarnas minsta sidonerver når inte riktigt ut till kanten (kan vara svårt att se), och sporgömmesamlingarna är avlånga med tydligt svepefjäll. Sterila exemplar av fjällbräken och majbräken kan vara mycket svårskilda; en karaktär som ofta nämns, att primärflikarna hos fjällbräken har korta skaft, är svårbedömd.
Bergbräken (Oreopteris limbosperma) (i fjällen sällsynt i oceaniskt påverkade områden i Jämtland) är sekundärflikad utan ytterligare lobering eller tänder, och har hela primärfliken sammanvuxen till en gemensam bladyta.
Träjon (Dryopteris filix-mas) (i fjällen mest i varma rasbranter) har tjockare blad, rundtoppiga sekundärflikar utan ytterligare lobering, och tydliga svepefjäll.
Nordbräken (Dryopteris expansa) (i fjällen ofta allmän) har långskaftade, trekantiga blad. De nedersta primärflikarna är längst och mest flikade.