Perenn, tuvbildande graminid. Bildar karakteristiska, 1–3 dm vida tuvor med en bred, hård, underjordisk “sockel” bestående av mycket tätt packade, lodrätt stående skott med slidor. De mycket smala (0,5 mm) bladen är hoprullade och borstlikt styva, och strålar i princip ut radiärt. De vrider sig dock, så att tuvan ser ut att ha vridna virvlar av blad (“trollfrisyr”). I tuvans kant viker sig bladen 90 grader intill slidan och spretar vågrätt utåt. Tuvorna ser ofta grågröna och döda ut. Stråna är upp till 3 dm långa, och har i överst en ca 10 cm lång rad av ensidigt riktade, spetsiga småax. Småaxen ligger först an mot strået, men spretar så småningom ut och riktar sig mer eller mindre spiralvridet.

Stagg är ojämnt utbredd, men i många trakter mycket vanlig på mager mark, oftast fuktig. Ses gärna i ängskanter, men även i skogsgläntor, på stränder, fukthed etc,. långt upp i fjällen. Sprids lätt med betande kreatur, även med renar. Tuvorna blir mycket gamla. Långa, ringlande rader av staggtuvor i skogen visar var det en gång i världen har gått en stig.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig när den har strån. Andra gräs med tätpackade tuvor har radiärt utstrålande slidor, stråna är ej abrupt vikta i tuvans kant, tuvorna är ej “vridna”, och blomställningen är en vippa.
Fårsvingel (Festuca ovina) har mjuka blad.
Sandsvingel (F. polesica) (sällsynt kustväxt i sydöstra Götaland) har hårda blad, men de är något grövre.
Borsttåtel (Corynephorus canescens) (nära kusten i södra Götaland) har korta, ärganlupna blad och rödaktiga bladslidor.
Borsttåg (Juncus squarrosus) (huvudsakligen sydvästra Sverige) liknar mycket stagg till växtsättet (seg sockel med upprätta skott, blad som viker sig i tuvans kant) och växer i liknande miljö, men bladen är “saftigare”, grövre och rännformade.