Perenn, beståndsbildande, högvuxen graminid med vida, lösa tuvor och jordstam. En starr med 2 märken och separata han- och honax (men se nedan!). Har långa, 5–10 mm breda blad, som är nästan plana (grunt M-vikta), är mörkgröna på båda sidor, och får utåtrullade kanter när de torkar. Får 4–15 dm höga, styva strån, som, särskilt upptill, är mycket skarpt trekantiga med sträva, nästan skärande, kanter. De basala slidorna rispas ej upp i nätlika strukturer. Upptill med långa, breda stödblad som hänger rätt slakt nedåt från den ofta lutande toppen. I stödbladens veck sitter 2–4 mörka, 3–8 cm långa honax som nickar ut från strået. Axen är cigarrformade, dvs de smalnar av något i båda ändarna, och toppen avslutas ej abrupt. Axfjällen spretar ut en aning, så axen ser tjocka ut men känns inte helt fasta. Högst upp sitter några hanax, men det översta honaxet har nästan alltid hanlig topp (en 1–2 cm lång, brun, smal tofs) och det nedersta hanaxet kan ha några utriklar vid basen.

Vasstarr bildar ruggar längs sjöstränder, vid åar och i kärr. Vid älvarnas sel finns ofta vidsträckta bårder av vasstarr. Vid älvar syns tuvstrukturen rätt dåligt, men på mer skyddade platser, t.ex. i alkärr, är tuvigheten tydlig.

Förväxlingsrisk:
Norrlandsstarr (se under denna – viktigt!).
Bunkestarr (Carex elata) (Götaland och Svealand; ingår i “Stortuvade starrar med två märken” nedan) bildar alltid stora tuvor, har smalare blad (upp till 6 mm) och slidorna vid basen blir slutligen nätlikt upprispade. Stödbladen är upprätta, men är korta och smala. Axsamlingen ser därför på håll nästan bladlös ut och sticker upp högt ovanför bladmassan.
Andra stora starrarter med uppträdande likt vasstarr har 3 märken (brunstarr kan ha 2) och ljusare honax.