Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört med rotstock. Rosettbladen är upp till 2 dm långa med långt skaft och ytterst en oregelbundet utformad samling småblad. Ändfliken är stor, oregelbundet loberad och tandad (“hjortronblad”). Dessutom finns därunder ett par smalare, “vinglika” flikar. Ett eller flera par mindre flikar tillkommer på övre delen av bladskaftet, och dessutom oftast ett par små flikar (“humlevingar”) mellan ändfliken och de två större “vingarna”. Ändfliken är ofta djupt delad i tre, ibland ända till basen, men ofta oregelbundet så att de är sammanvuxna på ena sidan, men ej på den andra. Stängeln blir gradvis allt rödare mot toppen, och bär några strödda, rätt små, oftast 3-delade stjälkblad. Stjälkbladen har små stipler (under 1 cm). I toppen med några mycket karaktäristiska, nickande, 5-taliga, halvslutna blommor med stort, rödbrunt foder och “brunskära”, breda kronblad (liknar något humlens honblommor). Fruktsamlingen är en klotrund boll av stift med förlängd, hakförsedd näbb (“insektsben”). Hela den nedre, ansvällda delen är hårig. Den mogna fruktsamlingen sitter på ett minst 5 mm långt skaft (karpofor) ovanför fodret.

Humleblomster finns på många slags fuktig eller frisk mark, både i ängsmark och skog. Allmän i fjällen, men sällsynt och tydligt kalkgynnad i nordöstra Norrland. Det i Den nya nordiska floran avbildade exemplaret har ej välutvecklade blad. Ändsmåbladet blir senare betydligt större.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Nejlikrot (Geum urbanum) (saknas i inre Norrland) har välutvecklat, 3-delat ändsmåblad med oftast smalare spetsar, men bladets övriga flikar är mindre än hos humleblomster, och de s.k. “humlevingarna” saknas oftast. Stängeln blir ej röd upptill. Stjälkbladen är större och har 1–3 cm långa, flikiga eller tandade stipler. Blomman har små, gula kronblad av “normalt” utseende (ungefär som hos en fingerört, Potentilla). Nedre delen av fruktens ansvällda del är kal och den mogna fruktsamlingen är oskaftad.
Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (G. x intermedium) uppstår lätt. Den är intermediär och lätt att känna igen när den blommar, men är fertil och återkorsar sig med föräldrarna, varför avgränsningen ändå kan vara svår. Kontrollera alltid humleblomster noga om nejlikrot finns i närheten!
Rosettbladen hos sträv nejlikrot (G. hispidum) (nästan enbart östra Småland) har kortare skaft och en smalare, tätare samling småblad. Ofta är flera par basala flikar bredare än ändsmåbladet, som är relativt litet, kilformigt vid basen, och har rätt utdragen spets (bladformen framgår ej väl av illustrationen i Den nya nordiska floran). Stjälkbladen är parflikiga. Blomma och fruktsamling liknar nejlikrotens.
Amerikansk nejlikrot (G. macrophyllum) (trädgårdsväxt som sällsynt kan förvildas) har rosettblad med mycket stort ändsmåblad, men de har flikar längs nästan hela skaftet. Stjälkbladen är större och 3-flikiga, blomman öppen och gul.