Perenn ört med kort, tjock, krum jordstam och slanka, 1–3 dm höga stänglar med smala blad med stipelslidor. Långsträckta blomax, överst med vita eller svagt rosa blommor (5-taliga), men nedtill med löklika groddknoppar (ibland i hela axet). Rosettbladen (ofta bara ett eller två) är långskaftade, kala, smala, med närmast parallella långsidor (“trickskidor”) och nedvikt bladkant. Basen är rundad men något asymmetrisk genom att den ena sidan når lite längre ned än den andra, och kanterna löper ned en aning längs skaftet precis i fästet. Översidan är mörkgrön, men undersidan är matt och mycket blekare än översidan, och verkar vid flyktigt påseende sakna finare nerver. Mot denna enfärgade yta kontrasterar bladets kraftiga, utstående mittnerv, som ser ut som direkt förlängning av bladskaftet (“en ditklistrad gul ribba”).

Ormroten är vanlig norrut i många habitat, men minskar och är mer krävande i söder. Förökningen sker nästan enbart genom grodknoppar. Innan de nya plantorna faller av profiterar de rätt länge på sin moder, genom att de utvecklar blad medan de ännu sitter kvar i axet. De nya plantorna har länge enbart rosettblad. Sådana plantor är i ängsmarker och vissa kärr oftast långt mycket mer talrika än blommande exemplar. Det är viktigt att man kan känna igen dessa blad.

Förväxlingsrisk:
Stor ormrot (Bistorta officinalis) (södra och mellersta Sverige) är större och har rosa blommor men inga groddknoppar. Bladen är större med vingade skaft och utan nedvikt bladkant.
Pilörter (Persicaria) saknar groddknoppar och rosettblad och är oftast grenade.
Bergssyra (Rumex acetosella) har grenad blomställning. Rosettbladen har oftast flikar vid basen (kan saknas).
Kämpar (Plantago) har bågnerviga blad.
Björnbrodd (Tofieldia pusilla) har kortare blomax med sextaliga blommor, och platta, solfjäderformade rosetter med svärdlika blad.
Sältingar (Triglochin) har långsmala, köttiga blad utan avsatt bladskiva. Frukten är en kapsel som spricker i 3 eller 6 delar.