Perenn, rosettbärande, 2–8 dm hög ört. Har tjock, kraftig rotstock med stor, mot marken tryckt bladrosett. Rosettbladen är upp till 3 dm långa, oskaftade och tungformade, med rundad topp och mycket bred bladkant ända ned till fästet. De har en mycket kraftig, svälld, ofta rödaktig mittnerv, som är mycket bred vid basen men smalnar gradvis av längre ut, och når ända till bladspetsen. Bladets övriga nerver lägger man knappast märke till. Bladen är i regel oregelbundet mörkfläckiga, i bland i stora flak, ofta som strimmor. De är täckta av en tät, jämn päls av små, jämnt avsmalnande hår, som gör att bladen känns feta när man stryker på dem. Bladkanten har små, utspärrade cilier och tämligen regelbundet placerade, små, pigglika, utstående tänder. Stängeln är hårig och styv, ogrenad eller med högst 3 grenar. Den ser först bladlös ut, men har några smala, nästan fjällika blad och kan ha ett litet stjälkblad. Stängeln och grenar avlutas med en enda kraftig korg, med nästan klotrund, ca 2 cm lång holk och lysande gula blommor Som utslagen är korgen ca 3–5 cm bred. I fruktstadiet med stora bollar av fjäderpenslar.

Slåtterfibbla är lokalt vanlig söderut på torra betes- och slåtterängar, i ljus–öppen skog, hedmark, hällmark etc. Längst norrut är den framförallt en sydbergsväxt.

Förväxlingsrisk:
De typiska bladen frestar mig att beteckna den som omisskännlig, men fibblor upplevs ofta som krångliga. Det är dock knappast svårt att känna igen denna. Gör verkligen skäl för sitt norska namn (“flekkgrisøyre”)!