Perenn, dioik, beståndsbildande (jordstam!), upp till 1,5 m hög ört med med fyrkantiga stjälkar och motsatta blad och grenar. Vid varje nod finns fyra smala stipler. Bladen är mörkgröna, utdraget hjärtformade och ända från basen försedda med trekantiga, vassa, framåtriktade tänder med nästan rak framkant. Blommorna, som sitter i långa klasar, saknar skyltande kronblad (vindpollinerad!).
Förväxlingsrisk:
Etternässla (Urtica urens) (ej i inre Norrland) är sommarannuell (saknar jordstam) och har kortare, rundare blad med tvär eller killik bas. Den är sambyggare med blommorna i kortare klasar. Har alltid brännhår.
Kransblommiga växter (fam Lamiaceae) har också fyrkantiga stjälkar och motsatta blad, men saknar stipler och brännhår. Flera arter kan på håll likna nässlor, t.ex. vissa plister (Lamium), dån (Galeopsis) och syskor (Stachys) (vitplister, Lamium album är särskilt nässellik, kallas “dövnässla” på många språk för att den inte bränns). När kransblommiga växter blommar känns de lätt igen på sina kransar med skyltande blommor och långa fodertänder.
Nässelklocka (Campanula trachelium) (södra och mellersta Sverige) har kantig stjälk och något nässellika blad, men bladen är strödda och saknar brännhår.
Variation
Den över hela landet förekommande subsp. dioica var dioica (vanlig brännässla) har rikligt med brännhår på både blad och stjälk. Det är denna nässla som följer i människans fotspår, men den finns även i skogsmark, på stränder etc. Två andra, “vilda” former, har båda påfallande långa, smala blad. Den ena, subsp. dioica var holosericea (skogsnässla), som är sällsynt lövskog i södra Sverige, har vanliga hår men saknar eller har få brännhår. Den andra, subsp. sondenii (fjällnässla) som förekommer rätt lokalt på frodig mark i fjällen (ofta sydberg) och sällsynt i skogslandet, är oftast nästan helt kal.