Perenn, beståndsbildande graminid med utlöpare. Skjuter upp rikligt med skott med “strutlika” rosetter bestående av mycket gradvis avsmalnande blad, som är V-vikt rännformade, längst ned U-formade, blågröna med vinröd bas och böjer sig något utåt. Bladens arrangemang hos strålösa bladsrosetter är därigenom sett uppifrån inte helt olikt det hos ananasväxter (fam. Bromeliaceae). Stråna är ca 2–6 dm höga, med 1–2 stjälkblad och i toppen 3–6 slakskaftade ax som får vit ull som grånar något. (Översta) stjälkbladet är nederst V-format i tvärsnitt. Det följer först strået, för att en bit upp mjukt luta sig utåt och först i yttersta delen bli trekantigt i tvärsnitt. Axens skaft är släta (känn med tungan!) och axfjällen spetsiga. Ullen blir med tiden mycket ful, spretar utåt och ser okammad ut.

Ängsull är allmän på myr, även näringsfattig sådan. Typisk för kärrmiljö. Ofta på stränder (norrut även havsstränder), grundvattenutflöden etc.

Förväxlingsrisk:
Även om de 3 fleraxiga ullarna kan skiljas på håll, bör den osäkre slicka på axskaften. Endast ängsull har helt släta skaft!
Gräsull (E. latifolium) som finns i något rikare myrar och kärr har helt igenom friskt grön färg (inget rött!) och M-likt vikta blad. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga.
Kärrull (E. gracile) (oftast sällsynt, men vanligare norrut där den ibland t.o.m. dominerar) är spinkig, ofta liten (men kan bli lång) med mycket smala blad. Översta stjälkbladet är rätt styvt, riktat uppåt längs strået, och i nästan hela sin längd trekantigt i tvärsnitt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Ullen är “liten”, jämnt och vackert framåtriktad, mycket smal, med tvärt avklippt slut.
Flaskstarr (Carex rostrata) är väl den stora starrart som i steril form mest liknar ängsull Den har också rännformade blad, men de har typisk, blåaktigt ärggrön färg orsakad av små, luftfyllda papiller.
Ag (Cladium mariscus) har kölade blad med skarp kant.