Läkevänderot och flädervänderot

Perenna, upp till 15 dm höga örter, ofta med under- eller ovanjordiska utlöpare. Motsatta, parflikiga blad med ändsmåblad men inga stipler. Småbladen är rätt tunna, med glest satta tänder, som är trubbiga eller någon gång vassa. Karakteristisk nervatur: liksom ingraverad i den i övrigt helt plana bladytan. Huvudnerven är rak, men övriga nerver bildar ett grovt, oregelbundet nätlikt mönster utan att någonsin riktigt nå bladkanten. Oftast går även små sidonerver ut i tänderna utan att nå själva spetsen. Väl utvecklade blad har oftast 5–12 par någorlunda likstora flikar, eller något större ändsmåblad. Hos unga exemplar och hos utlöparskott, är flikarna få, och ändsmåbladet mer dominerande. Små ex med hela, äggrunda blad, eller med stort, äggrunt ändsmåblad och endast ett ytterligare par små flikar, är vanliga. Dessa känns igen på nervaturen! Blomställning med korsvis motsatta grenar med stödblad under. Blommorna kan först se ut att sitta i flockar, men samlingarna byggs i själva verket upp av allt finare, motsatta skaft. Blommor 5-taliga, små, rosa, med lång kronpip. Frukten har fjäderpensel. Växten har en stark karaktäristisk doft (särskilt som torkad och från rötterna) som upplevs olika. Några tycker den är behaglig, andra vedervärdig (“kattpiss”).
Vänderötterna är oftast allmänna. Flädervänderot är vida spridd, men läkevänderot finns bara i landets södra hälft. De finns på fuktig, näringsrik mark, såsom ängar, kärrdråg, sjö-, å- och havsstränder, strandskog etc, även i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga.
Småvänderot (Valeriana dioica) (huvudsakligen södra Götaland) är lägre (max 3 dm) med både flikiga blad och (i rosetten) långskaftade, hela blad.
Flockblomstriga (fam Apiaceae) har strödda blad och blommor i flockar.
Blågull (Polemonium) (2 arter, en vild i delar av Norrbottens län, den andra delvis vild men oftare förvildad i hela landet) har strödda blad med annan nervatur och stora, klocklika, blå eller vita blommor.