Flerårig, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Bildar glesa eller täta tuvor med friskt gröna, mjuka, till synes trinda blad, som är trådlika och mycket jämnsmala (ca 0,5 mm) nästan ända ut till den trubbiga spetsen. Bladen kommer fram ur små rörlika “buntar” uppbyggda av korta, breda, skivlösa blad. “Buntarna” radierar från tuvans centrum. De är rätt fria från varandra, och lätta att rucka, varför tuvans mitt känns mjuk. Där bladen “delar på sig” (egentligen där bladslidan övergår i bladskiva) finns ett förhållandevis stort, rundat snärp (1–3 mm) som ser ut att greppa om det blad som fortsätter framåt. Strån 2–6 dm höga, med några smala, uppåtriktade blad. Vippa kort och gles men vid, och har typisk förgrening: vid varje förgreningspunkt avgår oftast 2 grenar åt var sitt håll, medan vippaxeln vänder åt ett tredje håll. Detta upprepas högre upp, så att det hela tiden ser ut som att vippan delar sig “i tre”, och den har inte en rak, genomgående, central axel. Småaxen är 2-blommiga och platta, med trubbiga, halvgenomskinliga, skimrande blomfjäll och 2 utstickande borst.

Kruståtel är mycket allmän i skog, och på hed, både på frisk och på torr mark, ända upp på fjället. Utnämns här till Sveriges vanligaste gräs. Den lever ofta ett tynande liv i skogsmark, med endast små, enstaka tofsar av trådlika blad här och var (vanligt! måste kunnas!), eller kanske någon mer välutvecklad tuva. När skogen sedan brinner (eller, numera, när man hugger), dröjer det bara några år innan stora arealer är helt täckta av ett flor av rödgulskimrande kruståtel. Strået och vippan blir snart rödfärgade, och just kombinationen mellan rött strå och trådlika, friskt gröna blad, är synnerligen typisk. Man hör ofta att “kruset” på vippgrenarna skall vara en bra karaktär för kruståtel, men det är inte rätt. Många gräs har detta.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig. Närmast omisskännlig även som steril.
Fårsvingel (Festuca rubra) har kortare och “torrare” blad i tätare tuvor.