En 1–3 dm hög, mjukbladig, ljusgrön, beståndsbildande ormbunke med nästan liksidigt triangulära blad. Har en krypande jordstam varifrån bladen kommer upp ett och ett. Bladskaftet är långt och lodrätt, men nickar upptill, varför bladet planar ut nästan horisontellt. De nedersta primärflikarna är långskaftade (“man kan inte gå tvärs över mitten utan att hoppa”) och så stora att bladet ser nästan ut att vara delat i tre likstora flikar, där bladets topp utgör den tredje fliken. Flikigheten ökar nedåt: bladytorna utgörs upptill av primärflikar, i mitten och nederst av sekundärflikar, innerst på de nedersta primärflikarna av tetriärflikar. Nedersta primärflikens största sekundärflik är lika stor som tredje primärfliken. De större bladytorna är loberade likt eklöv. På undersidan utvecklas små, runda sporgömmesamlingar. Rachis är kal eller har enstaka skaftade glandler (lupp!).

Ekbräken är Sveriges vanligaste ormbunke. Den växer i många olika miljöer, men ej på de fattigaste markerna, och bildar ofta vidsträckta bestånd i skuggig skog.

Förväxlingsrisk:
Hos hultbräken är alla primärflikar oskaftade, och deras bladytor fäster mot rachis.
Kalkbräken (Gymnocarpium robertianum) (sällsynt i vissa kalkområden) är mycket lik ekbräken, men de nedersta primärflikarna är proportionsvis tydligt mindre än bladets “topp”, den nedersta primärflikens största sekundärflik är lika stor som fjärde primärfliken, och den innersta sekundärfliken på övre sidan av den tredje primärfliken (!) oftast förkrympt. Rachis har tätt med skaftade glandler, särskilt vid andra och tredje primärflikparens fästpunkter (lupp!). Doftar mycket starkare än ekbräken om den krossas.
Finbräken (Cystopteris montana) (huvudsakligen i rikare trakter i Norrland) är mörkgrön och mycket mer finflikad.