jättegröe
Glyceria maxima
Troligen ursprunglig, växer på lerig, mullrik mark i vatten och vid stränder av åar och sjöar. På mader vid de större åarna på slätten och vid Vänern dominerar det och är beståndsbildande. Efter Linnés rekommendationer har det även planterats här och där, t.ex. i Mullsjötrakten (Nordstedt 1900), där den ännu växer. Kallas fortfarande för ”kasev’ja” på Kålland (se ovan under primäruppgiften). Kvävegynnad, missgynnas av hårt bete, slåttergynnad. Mycket vanlig vid Vänern och vid åar på lerslätterna, ganska vanlig längs Ätran och Viskan (här kanske införd), saknas i skogsbygderna utom som införd på några ställen. 707 lokaler i 260 rutor (31 %).
Första fynd
Linnaeus 1747: Mellan Kinnekulle och Lidköping. ”Poa panicula diffusa, spiculis sexfloris linearibus (Flor. 73) är det största gräs... Då jag reste förbi dessa floder vid Vänern, såg jag ett gräs växa i dem, vilket allt var detta önskeliga gräs... Jag fann samma gräs sedermera på åtskilliga ställen här i landet, där det kallas kassevia.”