Grunda havsvikar på dybottnar och lerblandad sand där salthalten är relativt hög, undviker sötvatten. Växer oftast helt under vatten bland gles vattenväxtlighet, t ex i luckor mellan blåsävruggar eller i bladvassbestånd där glesningar åstadkommits av båtrännor, isskruvning etc. Arten har en relativt hög frekvens vid Höga Kusten jämfört med Bottenhavets stränder i övrigt. Detta beror troligen på att den kombination av någorlunda hög salthalt och lerunderlag som arten kräver är relativt vanlig här (Ericson 1978). Den lägsta salt­halt som uppmätts på någon svensk lokal för E. parvula är 4,4 promille (Wallentinus 1968), medan halter ned till 3 promille uppmätts på den finska sidan (Luther 1951). Salthalten på den nedan angivna långt in i Risöfjärden belägna växtplatsen vore av intresse att undersöka. 

Kusten Säbrå Norr-Fällöviken Ytterfälle (angivelsen "Södra Fällviken" torde vara ett missförstånd) 1967 (Wallentinus 1968). Nora vid Ramstafjärden SO Ramsta två närliggande lokal (Ericson 1978 enligt karta); Edsviken N Vikmunsberget 1976 (T. Karlsson enligt Ståhl 1978a, b). Nordingrå viken N Fällsvikshamn iseroderade gläntor i Phragmites-bestånd 1968 (Ericson 1978 enligt karta, bandprofil och foto); Sörleviken V sidan (Ericson 1978 enligt karta); Omnefjärden vid Omne 1967 (Wallentinus 1968 h). Arnäs Hornön N delen av viken NO byn i glest Phragmites-bestånd på dybotten; Idbyfjärden i grunt vatten vid udden mellan Näsviken och Nördviken bland ruggar av Schoenoplectus tabernaemontani samt i Nördviken på dyblandad sandbotten 1978! UME UPS h. Grundsunda Risöfjärden V sidan grund vik S Vike 0 Kittelsjöbäckens utlopp i glest bestånd av S. tabernaemontani på dyblandad sandbotten 1981! UME h. Nordmaling Avafjärden (Ericson 1978).