vintergröna
Vinca minor
Status: särskilt förr mycket ofta odlad prydnadsväxt; ofta mycket länge kvarstående och starkt vegetativt spridd och därigenom bofast. Först uppgiven 1870 från Gryt (Lilja 1870), men odlad sedan 1400-talet (KLun 2007) och en av de vanligaste kvarlevarna på torpgrunder från 1800-talet.
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.
Kommentar: former med rödlila blommor förekommer mycket sällsynt.
Ekologi
Miljö: beståndsbildande i halvskugga–djup skugga på torr–frisk, oftast måttligt bas- och näringsrik mark; medelrika och hedartade skogar av såväl lövträd som tall och gran men nästan alltid i anslutning till gamla tomtplatser, därtill i lövsnår, torra bryn, häckar och lundmiljöer, längs stengärden samt i ödeträdgårdar.
Utbredning
Funnen: 832 rutor (52 %).
