Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha ökat avsevärt eftersom den tidigare endast noterats från mycket få lokaler. Flera av bestånden är omfattande.
Kommentar: B, granskare APe och GWt. En av de första insamlingarna är av Ares 1872 under namnet R. wahlbergii var. stipularis. Kanér har tillfogat ”R. vexatus” på många av beläggen. Den har därefter samlats flitigt, huvudsakligen från en och samma lokal i Pålsjö i Helsingborg. APe insåg så småningom att det var en obeskriven art, okänd för honom. Han gav den arbetsnamnet R. vikensis efter Viken, varifrån många insamlingar kom. Samtliga fynd har kontrollerats i fält. Den ser ut som ett mellanting mellan hasselbjörnbär R. wahlbergii och lindbjörnbär R. tiliaster. Bladen är rundare än hos hasselbjörnbär och deras undersida är ännu filtigare och ljusare. Taggarna på blomskottet är långa och nästan raka och liknar mer dem hos lindbjörnbär. Vidare har den i motsats till hasselbjörnbär skaftade glandler, men saknar lindbjörnbärs håriga ståndarknappar.