Taxasida

smågröe

Poa pratensis subsp. irrigata

(Lindm.) H. Lindb.

smågröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

smågröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • smågröe
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Poa pratensis subsp. irrigata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Poa pratensis subsp. irrigata (Lindm.) H. Lindb.
Svenskt namn
smågröe
norwegianBokmal
smårapp
norwegianNynorsk
smårapp
Danskt namn
Blågrøn rapgræs
Foton
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2023-06-06
Katarina Stenman
Åland 2019-06-11
Katarina Stenman
Åland 2019-06-11
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2020-06-22
Calle Ljungberg
Mossebo, sydväst, Sm 2016-06-14
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Smågröe är ett lågvuxet, blågrått och pruinöst gräs som utan tydlig gräns övergår i ssp. pratensis. En form med gles, silvervit vippa och långa utlöpare kallas silvergröe var. nobilis. Denna har dock inte urskilts under inventeringen. Riktigt typisk smågröe hittar man lättast på havsstrandängar. I övrigt förekommer den i naturbetesmarker med varierande fuktighetsförhållanden och i anslutning till stigar i glesa lövskogar.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Dåligt känt gräs. Växtlokaler är bl.a. strandäng, grustag, vägren, ödetomt, hage, tallskog, lövlund, dike etc.

En odlad rik förekomst fanns vid Tripphultsbadets gräsmatta i Viby 1991. Smågröe ”m.fl. intressanta betesgräs” har odlats vid Kvismaren (Pehrsson & Thorsell 1990). I en hage vid Fiskinge sjöland i Asker inplantertades den ”i studiesyfte, men fanns redan naturligt i strandängen” (Hallin m.fl. 1992b).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ängsgröets underarter har under vår inventering sällan urskilts. Nordgröe subsp. alpigena , smalgröe subsp. angustifolia, smågröe subsp. irrigata (smågröe) och vanligt ängsgröe subsp. pratensis  har sporadiskt noterats.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Utbredningen ofullständigt känd men underarten synes spridd i hela landskapet , i inlandet mest i kulturmiljöer. Närmare kartläggning önskvärd.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(Poa pratensis ssp. irrigata var. irrigata)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare JCh. Utmärkande för denna underart är tunna och långa utlöpare (bestånd därför glesa); skottblad oftast korta och breda men inte sällan längre och smalare, på översidan med mörklila pruina; strån ofta mycket låga (> 20 cm), med breda och fasta, ibland krumböjda blad; inte sällan har emellertid stråna mera normal längd och stråbladen vanligt utseende; vippor med få småax, brett pyramidformade, vid nedersta noden med bara 1–2 grenar; småax stora (ca 4–6 mm), täckta av en mörklila pruina; nedre skärmfjäll trenerviga.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

P. irrigata

Smågröe finner man främst i sluten men lågväxt grässvål på svagt fuktig, näringsrik jord i solöppna lägen. I sin mest typiska form förekommer växten i havsstrandängens övre zon, särskilt där utsötning sker genom tillrinnande vatten; i inlandet finns den på stränder samt i genomsilade ängar och gräskärr. Smågröe påträffas också på torr till fuktig jord på all slags kulturmark. I dessa miljöer är växten inte alltid typisk och gränsen mot vanligt ängsgröe ssp. pratensis är svår att dra.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Smågröe växer på betade strandängar, i kalkfuktängar och kärrmarker dvs. ofta på friska marker. Det kortväxta gräset har ett krypande växtsätt, tål viss saltpåverkan men missgynnas av utebliven hävd då det utkonkurreras av frodigare vegetation. Förr växte smågröe ofta i lövängar och än idag är det funnet i några av de få kvarvarande slåtterängarna på Öland som Egby ängar och S. Greda ängar; ytterligare några fynd anges från före detta slåttermark.

Smågröe växer främst kustnära över hela ön men är betydligt mer sparsamt i jordbruksbygder. Underarten saknas nästan helt på Stora Alvaret och i Mittlandet. När Rikard Sterner inventerade Öland växte smågröe på många lokaler i de västliga socknarna söder om Borgholm medan det idag är påfallande glest med fynden på denna sträcka, främst mellan Borgholm och söderut till Mörbylånga. Orsaken till detta är upphört bete av strandängarna längs denna del av Kalmarsund, igenväxande gamla slåtterängar sam en tilltagande eutrofiering av landskapet.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga miljöer: i synnerhet strandängar, men även andra fuktmarker, beten på sand, morer (Gotska Sandön), ofta noterad i ängen. Underarten är förmodligen delvis förbigången; Englund (1942) redovisar en betydligt tätare förekomst på Gotlands stränder (345 strandavsnitt) än vad vår utbredningskarta från Projekt Gotlands flora visar. Denna skillnad torde dock till stor del bero på att bete och slåtterhävd gått mycket starkt tillbaka sedan Englund inventerade Gotlands stränder. Förekomsten i 2 % av provrutorna tyder dock på att smågröe fortfarande har åtminstone en viss spridning på ön.

Några uppgifter kan gälla silvergröe ssp. subcaerulea, då denna underart vid tiden för inventeringen inte skildes från smågröe i aktuella floror.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Smågröe växer framför allt på betade havsstrandängar, men den förekommer också i hällmark, på åkerholmar och åkerrenar samt vägkanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till torr naturlig gräsmark på havsstrandängar, på mader, i betesmarker samt på markvägar och skogsvägkanter på moar. Troligen ganska sällsynt utom i Göteborgs skärgård, där den troligen är ganska vanlig. Säkert alldeles för ofta rapporterad från kulturmarker, där småväxta vanliga ängsgröen med blågråa, pruinösa blad och strån ibland förekommer vid komockor och gödselstäder. Noterad från 200 rutor (23 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Frekvensen är säkert något underskattad på grund av förväxling med ängsgröe. Smågröen växer i fuktig lågvuxen gräsmark, särskilt på betade strandängar vid havet och vid sjöar, men också andra öppna gräsmarker, i beteshagar och längs stigar. Arten är starkt betesgynnad. En varietet av smågröe har kallats silvergröe – (var. nobilis). Det är en ganska distinkt form med silvervita blad och småax. Den förekommer främst på bar humus i björkhagar, i torr örtrik skog, vid bergrötter och i skrevor. Utbredningen i Sörmland är inte studerad, men den tycks vara mindre allmän i hela landskapet.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Genom sitt mattbildande, låga växtsätt och sin starka rotskottsbildning har smågröe förmåga att klara hårt slitage och bete. Den finns också nästan alltid på gårdsplaner, små körvägar och vändplatser. Där växer den ofta tillsammans med vitgröe P. annua, men ”trappsteget längre in”, i kanten av hjulspår eller öppen mark. I odlingsbygden ser man den på betad mark på sjöstränderna, kring badplatser och båtbryggor. Naturligt hör denna ras av ängsgröe hemma på strandängar vid havet men ibland också på grövre underlag. Den är även där starkt gynnad av bete och annan kulturpåverkan.