smågröe

Smågröe är ett lågvuxet, blågrått och pruinöst gräs som utan tydlig gräns övergår i ssp. pratensis. En form med gles, silvervit vippa och långa utlöpare kallas silvergröe var. nobilis. Denna har dock inte urskilts under inventeringen. Riktigt typisk smågröe hittar man lättast på havsstrandängar. I övrigt förekommer den i naturbetesmarker med varierande fuktighetsförhållanden och i anslutning till stigar i glesa lövskogar.

Dåligt känt gräs. Växtlokaler är bl.a. strandäng, grustag, vägren, ödetomt, hage, tallskog, lövlund, dike etc.

En odlad rik förekomst fanns vid Tripphultsbadets gräsmatta i Viby 1991. Smågröe ”m.fl. intressanta betesgräs” har odlats vid Kvismaren (Pehrsson & Thorsell 1990). I en hage vid Fiskinge sjöland i Asker inplantertades den ”i studiesyfte, men fanns redan naturligt i strandängen” (Hallin m.fl. 1992b).

Ängsgröets underarter har under vår inventering sällan urskilts. Nordgröe subsp. alpigena , smalgröe subsp. angustifolia, smågröe subsp. irrigata (smågröe) och vanligt ängsgröe subsp. pratensis  har sporadiskt noterats.

Utbredningen ofullständigt känd men underarten synes spridd i hela landskapet , i inlandet mest i kulturmiljöer. Närmare kartläggning önskvärd.

(Poa pratensis ssp. irrigata var. irrigata)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare JCh. Utmärkande för denna underart är tunna och långa utlöpare (bestånd därför glesa); skottblad oftast korta och breda men inte sällan längre och smalare, på översidan med mörklila pruina; strån ofta mycket låga (> 20 cm), med breda och fasta, ibland krumböjda blad; inte sällan har emellertid stråna mera normal längd och stråbladen vanligt utseende; vippor med få småax, brett pyramidformade, vid nedersta noden med bara 1–2 grenar; småax stora (ca 4–6 mm), täckta av en mörklila pruina; nedre skärmfjäll trenerviga.

P. irrigata

Smågröe finner man främst i sluten men lågväxt grässvål på svagt fuktig, näringsrik jord i solöppna lägen. I sin mest typiska form förekommer växten i havsstrandängens övre zon, särskilt där utsötning sker genom tillrinnande vatten; i inlandet finns den på stränder samt i genomsilade ängar och gräskärr. Smågröe påträffas också på torr till fuktig jord på all slags kulturmark. I dessa miljöer är växten inte alltid typisk och gränsen mot vanligt ängsgröe ssp. pratensis är svår att dra.

Smågröe växer på betade strandängar, i kalkfuktängar och kärrmarker dvs. ofta på friska marker. Det kortväxta gräset har ett krypande växtsätt, tål viss saltpåverkan men missgynnas av utebliven hävd då det utkonkurreras av frodigare vegetation. Förr växte smågröe ofta i lövängar och än idag är det funnet i några av de få kvarvarande slåtterängarna på Öland som Egby ängar och S. Greda ängar; ytterligare några fynd anges från före detta slåttermark.

Smågröe växer främst kustnära över hela ön men är betydligt mer sparsamt i jordbruksbygder. Underarten saknas nästan helt på Stora Alvaret och i Mittlandet. När Rikard Sterner inventerade Öland växte smågröe på många lokaler i de västliga socknarna söder om Borgholm medan det idag är påfallande glest med fynden på denna sträcka, främst mellan Borgholm och söderut till Mörbylånga. Orsaken till detta är upphört bete av strandängarna längs denna del av Kalmarsund, igenväxande gamla slåtterängar sam en tilltagande eutrofiering av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga miljöer: i synnerhet strandängar, men även andra fuktmarker, beten på sand, morer (Gotska Sandön), ofta noterad i ängen. Underarten är förmodligen delvis förbigången; Englund (1942) redovisar en betydligt tätare förekomst på Gotlands stränder (345 strandavsnitt) än vad vår utbredningskarta från Projekt Gotlands flora visar. Denna skillnad torde dock till stor del bero på att bete och slåtterhävd gått mycket starkt tillbaka sedan Englund inventerade Gotlands stränder. Förekomsten i 2 % av provrutorna tyder dock på att smågröe fortfarande har åtminstone en viss spridning på ön.

Några uppgifter kan gälla silvergröe ssp. subcaerulea, då denna underart vid tiden för inventeringen inte skildes från smågröe i aktuella floror.

Smågröe växer framför allt på betade havsstrandängar, men den förekommer också i hällmark, på åkerholmar och åkerrenar samt vägkanter.

Frekvensen är säkert något underskattad på grund av förväxling med ängsgröe. Smågröen växer i fuktig lågvuxen gräsmark, särskilt på betade strandängar vid havet och vid sjöar, men också andra öppna gräsmarker, i beteshagar och längs stigar. Arten är starkt betesgynnad. En varietet av smågröe har kallats silvergröe – (var. nobilis). Det är en ganska distinkt form med silvervita blad och småax. Den förekommer främst på bar humus i björkhagar, i torr örtrik skog, vid bergrötter och i skrevor. Utbredningen i Sörmland är inte studerad, men den tycks vara mindre allmän i hela landskapet.