Patrik Engström
Ráktásjavri 2021-07-27
Taxasida
vitpyrola
Pyrola rotundifolia
L.
vitpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt
vitpyrola är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- vitpyrola
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Pyrola rotundifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Pyrola rotundifolia L.
Svenskt namn
vitpyrola
norwegianBokmal
storvintergrønn
norwegianNynorsk
storvintergrøn
Finskt namn
isotalvikki
finlandSwedish
vitpyrola
Foton
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2014-07-03
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-20
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-15
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-15
Torbjörn Tyler
Happaranda Sandskär 1995-01-01
Anders Delin
Långbo, Skog 2013-06-26
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Lars Efraimsson
Källsäter, Kils kommun 2018-06-14
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2014-07-03
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Se sandpyrola Pyrola rotundifolia subsp. maritima och vanlig vitpyrola
Pyrola rotundifolia subsp. rotundifolia
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Se sandpyrola Pyrola rotundifolia subsp. maritima och vanlig vitpyrola Pyrola rotundifolia subsp. rotundifolia.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Se norskpyrola Pyrola rotundifolia subsp. norvegica och vanlig vitpyrola Pyrola rotundifolia subsp. rotundifolia
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Allm. i Skogsbygden och på Käglan men av lägre frekvens i Svennevad (Kjellmert 1947). Växtplatser är barr- och blandskog, kalkbrott, hage, rikkärr, banvall, bäckravin, askdunge, grustag, tallhed m.fl.
I Kåvireservatet i Hovsta fanns drygt 600 ex. bland hasselbuskarna 1973 (ÖBF). Lika många sågs i blandskogen vid Sandviken i Hammar 2005 (I. Karlsson & Nilsson). Vid Rävsvik i Götlunda täcktes stora ytor av landvinningen av växten (Morander 1986).
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Myrin 1832.
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Mestadels tämligen allmän-allmän, liksom föregående med luckor i jordbruksbygder. Mindre vanlig (i regel spridd-tämligen sällsynt) på Mälarslätten; ej vanlig i Ridöarkipelagen enligt KERS (1978) (några lokaler anförda av honom). Utbredningstyp: U.
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
This species s. lat. occurs in Eurasia and N. America. Some lower taxa are distinguished, such as subsp. maritima (Kenyon) E. F. Warb. (syn.: var. arenaria Koch) in W. Europe and var. americana (Swet,) Fem. in eastern and partly central N. America. The map also includes the area of the closely related P. japonica Klenze and a few other Asiatic species as well as the wide range of the red-flowered taxa (P. asarifolia Michx) of P. rotundifolia s. lat. P. grandiflora Radius is mapped separately (no. 1440). P. rotundifolia belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 142 and map 123). Together with the red-flowered taxa the species has a circumpolar distribution. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 324.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Vitpyrola växer oftast på fuktig eller våt, ganska näringsrik jord. Den förekommer i örtrik löv- och blandskog, sällan i ren granskog. Den påträffas också vid sjöstränder, i sumpskog, i kanterna av björkkärr samt i hagmark. Arten är ganska ljuskrävande och står gärna i bryn och gläntor. Den är vanligen fåtalig, men under igenväxningsskedet med björk kan man ibland finna stora bestånd i dikade skogskärr och igenväxande myrodlingar.
Som helhet har vitpyrola troligen blivit sällsyntare under 1900-talet beroende på igenväxning, dikning och skogsodling. Tillbakagången är särskilt märkbar i sydligaste Småland.
Funnen i 605 rutor; tidigare uppgifter från 208 rutor. Vanlig i norra Småland, söderut med allt lägre frekvens, i söder sällsynt. – Ursprunglig.
Som helhet har vitpyrola troligen blivit sällsyntare under 1900-talet beroende på igenväxning, dikning och skogsodling. Tillbakagången är särskilt märkbar i sydligaste Småland.
Funnen i 605 rutor; tidigare uppgifter från 208 rutor. Vanlig i norra Småland, söderut med allt lägre frekvens, i söder sällsynt. – Ursprunglig.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Vitpyrola växer på frisk–fuktig, kalkfattig eller något kalkrik mark i öppet till halvskuggigt läge. Den förekommer i fuktiga lövskogar ofta med björk, i blandskogar, tallskogar och sällsynt även i rena granskogar. Vitpyrola kan även växa i hävdade eller ohävdade kalkfuktängar, i kalkrika kärr med axag Schoenus ferrugineus, på gungflyn med vitmossetuvor, i slåtterängar under hassel Corylus avellana, på kanten av sandiga dammvallar och i stenbrott; som synes en stor spännvidd i val av biotoper.
Vitpyrola växer spritt över Öland och är något av en opportunist. Den är noterad från färre socknar än i Sterner (1986). Men inom Mittlandet har den hittats på nya lokaler i igenväxande fuktängar som ligger insprängda i lövskogen. Speciellt de rika lokalerna runt det stora våtmarkskomplexet Igelmossen med omgivningar, Algutsrum och Torslunda sn, var tidigare okända. Ett fynd är gjort på Stora Alvaret, i en fuktäng vid ett större träsk. Sammantaget bedöms ändå en minskning ha skett beroende på att dagens skogar är alltför mörka för vitpyrola. Även utdikningar och upphört skogsbete har varit ogynnsamt för arten. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning, speciellt jämfört med Sterner (1986).
Från Öland är endast underarten vanlig vitpyrola subsp. rotundifolia känd. Några av fynden har gjorts vid sandiga dammar. Kanske kan en sandpyrola subsp. maritima gömma sig där?
Gammal bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Ängsbarrskog, blåbärsgranskog, sumpskog, sandig tallskog samt beskogad torvmark. Även noterad i lövskog, i ängen och på tuvor/socklar i kärr. Andelen i undersökta provrutor visar att vitpyrola är allmänt spridd och är den vanligaste arten inom släktet på Gotland. Vitpyrola har troligen oförändrad frekvens sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som förekommande ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Endast vanlig vitpyrola ssp. rotundifolia är känd från Gotland.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Vitpyrola växer på frisk till fuktig, något näringsrik jord i barr-, bland- och lövskogar, där den bildar grupper i gläntor och bryn. Den växer också i björksumpskogar och någon gång i kärrkanter. Igenväxande hagmarker och andra gräsmarker, där asp och björk invaderar, är andra växtplatser. Vid ett tillfälle har arten påträffats i stor mängd på en obesprutad banvall. I Hjärtumstrakten och Svartedalsområdet tycks arten ha gått tillbaka sedan föregående inventering.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Redovisas under vanlig vitpyrola P. rotundifolia subsp. rotundifolia, då det är den enda underarten som omnämns i floran.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän, jämnt spridd – (55%). Vitpyrolan växer framför allt i något fuktiga lövskogar som uppkommit ur igenväxta betesskogar och hagmarker samt i vissa naturbetesmarker med utmagrad grässvål. Den växer också i örtrika granskogar och gärna i kärrkanter. Arten förekommer ofta tillsammans med klot- och björkpyrola.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 582 kartblad, 1547 kvadranter.
Almq. I hela området mer eller mindre allmän, till yttre skärgården (saknas på kalskären).
Vitpyrola förekommer i barrskogar, främst blåbärsgranskogar, örtrika granskogar och gransumpskogar. I högre grad än andra pyrolaarter växer den även i lundar och hagar och i störda miljöer som vägkanter och fuktiga grusgropar.
Almq. I hela området mer eller mindre allmän, till yttre skärgården (saknas på kalskären).
Vitpyrola förekommer i barrskogar, främst blåbärsgranskogar, örtrika granskogar och gransumpskogar. I högre grad än andra pyrolaarter växer den även i lundar och hagar och i störda miljöer som vägkanter och fuktiga grusgropar.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vitpyrola är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten under 1800-talet och vara tämligen allmän i landskapet vid 1900-talets början.
Den vanligaste följearten är blodrot (38%) följd av gran, stenbär, piprör, lingon, älggräs, vitsippa och blåsippa. I kärr är blodrot, hirsstarr och vattenklöver vanligt sällskap. Vitpyrolan börjar blomma samtidigt som linnea, nattviol och rosor.
Den vanligaste följearten är blodrot (38%) följd av gran, stenbär, piprör, lingon, älggräs, vitsippa och blåsippa. I kärr är blodrot, hirsstarr och vattenklöver vanligt sällskap. Vitpyrolan börjar blomma samtidigt som linnea, nattviol och rosor.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Vitpyrola har blomknopp i ekorrbärets tid, blommar i linneans tid och är överblommad i mjölkens. Blommorna har en doft som påminner om svagdricka. Bladen övervintrar gröna.