vallörter

Ett släkte av införda och förvildade arter som lätt hybridiserar med varandra. Hybriderna är fullt fertila och tenderar att med tiden bli vanligare än föräldraarterna. Överlägset vanligast i Sverige är numera hybridarten uppländsk vallört, S. × uplandicum.
Observera att det vetenskapliga namnet för kaukasisk vallört är osäkert då såväl S. ibericum som S. grandiflorum är i bruk för denna art. Enligt Dyntaxa är S. ibericum en synonym till S. grandiflorum medan Gadella & Perring (2011) såväl som Svensk kulturväxtdatabas hävdar att även om bägge namnen använts på en och samma trädgårdsväxt så handlar det egentligen om två olika arter varav S. ibericum ofta odlas medan det är osäkert om äkta S. grandiflorum förekommer i odling. I denna nyckel används S. ibericum som vetenskapligt namn för kaukasisk vallört.
Nyckeln omfattar alla taxa som hittills påträffats förvildade i Norden, men ytterligare hybrider kan förväntas uppkomma framöver.

En mängd uppgifter från bl.a. Askersund och Örebro (Wahlenberg 1824, m.fl.) är nu omöjliga att utreda.

Äkta vallört anses medeltida i Sverige, fodervallörten är känd först in på 1800-talet. Uppländsk vallört, korsningen mellan arterna, är möjligen införd som prydnadsväxt i sen tid.

Vallörter odlades i Örebro trädgårdar (Bagge 1785) och fanns ymn. ”inom täpporna” (Gellerstedt 1831) samt vid en rad namngivna lokaler (Gellerstedt 1852, m.fl.). De var i Örebro ”under min skolpojkstid vanliga lite varstans kring staden, troligen från slotts- och apoteksträdgården” (Sernander 1933).

Vallörter är inkomlingar från olika håll. Hybriden mellan dem har uppkommit spontant, men eftersom den är fertil har den även odlats och spritts självständigt. Hybriden är mycket variabel och hela registret av karaktärer mellan föräldraarterna finns. Att finna rena representanter för arterna är därför svårt och lokaluppgifterna för de olika arterna är mycket osäkra. En del har samlat vallörter, men beläggen är för få för att vi skall kunna publicera kartor över utbredningen.