tulkört

Gammal bofast art.

1512 Vincetoxicum hirundinaria Medicus

Syn.: Cynanchum vincetoxicum (L.) Pers.

This polymorphic species occurs mainly in Europe and W. Asia. Fl. Eur. 3/1972, p. 72f. reports nine subspecies, each one with a rather distinct distribution area. It has been introduced into eastern N. America. The closely related V. sibiricum (L.) Duch. Is also mapped. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 358.

Uppgifter om tulkört är knapphändiga och eftersom växten aldrig har återfunnits på lokalen i Snöstorp är det omöjligt att avgöra om den varit tillfällig eller bofast i landskapet. Peterson (1948 a) uppger att ett ex påträffats i Nösslinge men antyder att det kan vara fråga om en trädgårdsflykting.

Tulkört, som i Sverige har en sydöstlig utbredning, växer närmast i NV Skåne och på Hisingen i södra Bohuslän.

Växten skall ha förekommit i området men inget belägg är med säkerhet från ett vildväxande Närkebestånd.

I Södermanland har den hittats nära Närkegränsen vid södra Hjälmarstranden (Sterner 1922), vilket torde vara kända lokal vid Väsbyön ”den västligaste ursprungliga lokalen på den här breddgraden” (Jansson 1952b). Ett par lokaler vid Läppe och Uggleboda (1934, Morander 1986 s. 93) tycks ha varit okända för Sörmlandsflorans författare Rydberg & Wanntorp (2001).

Allmän-spridd i Mälarområdet:s Ö. del; V härom på Galtens öar och uddar samt i Säterbo. I sistnämnda s:n bofast och riklig, varför spridning i denna utkant möjligen är ofullbordad. Utbredningen ansluter väl till artens i Sverige utpräglat sydligt kontinentala utbredning. Utbredningstyp: S12.

Tulkört förekommer i en stor del av Mellan- och Sydeuropa förutom de västligaste delarna. I Sverige har den en klart sydöstlig–östlig tyngdpunkt i utbredningen och går norrut till Uppland. Tulkört växer på öppen, torr, stenig och helst kalkrik mark. På alvaret ses den i karster, gräsfyllda sprickor i kalkstenen, grusalvar men också i enbuskrika torrängar. Den är vanlig på klapperstenstränder och skiffervallar nära havet. Tulkört växer också i ruderatmiljöer som på skrothögar av kalksten, i gamla stenbrott och grustag.

Tulkört är vanlig på Stora Alvaret och småalvaren norrut t.ex. Karum alvar, Högsrum sn. Skiffergrusvallarna på sydvästra kusten erbjuder många lämpliga växtmiljöer liksom de gamla kalkstensbrotten nära Degerhamn, S. Möckleby sn. På moränöarna i Kalmarsund, Algutsrum sn, är den också noterad. Längs västra stenkustens skrotstenshögar och kalkstensplatåer finns rika förekomster, speciellt i Föra och Alböke sn. I östra sjömarken och inom Mittlandet är det glesare med fynd. Där växer tulkört i stenrösen, längs vägkanter och på torrängar. På nordvästra kustens strandvallar är den ett vanligt och iögonenfallande inslag och Linné skulle nog ha känt igen sig (se primäruppgifter ovan). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att tulkört är ungefär oförändrad i sin utbredning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Öppen, torr miljö på kalk: kalkhällmark, alvar, kalkberg, torräng, torr fårbetesmark och öppen hällmarkstallskog; även väg- och åkerkanter samt strandklapper. Tulkört är allmän på öns kalkområden, men sällsyntare på öns slättområden, där ytlig kalkberggrund saknas. Den rätt höga andelen provrutor återspeglar de ganska utbredda bestånd som är vanliga på öns kalkmarker. Dagens förekomst och utbredning stämmer bra med uppgifter från slutet av 1800-talet (Johansson 1897).

Tulkört är sedan gammalt känd från några växtplatser kring Nordre älv, där arten växer i betad hällmark. Dessutom finns några fynd, spridda från planterade exemplar.