Taxasida

stenfrö

Lithospermum officinale

L.

stenfrö är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

stenfrö är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • stenfrö
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lithospermum officinale
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lithospermum officinale L.
Svenskt namn
stenfrö
norwegianBokmal
legesteinfrø
norwegianNynorsk
lækjesteinfrø
Finskt namn
rohtorusojuuri
finlandSwedish
stenfrö
Danskt namn
Læge-stenfrø
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-11
Patrik Engström
Halltorp 2024-06-08
Patrik Engström
Halltorp 2024-06-08
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1539 Lithospermum officinale L.

This species seems to be native in large parts of Europe and W. and C. Asia. Some of the indicated occurrences are adventive. It has been introduced into C. and S. Africa and N. America. Two other taxa are also mapped, for instance L. erythrorhizon Sieb. & Zucc. in E. Asia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 362.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Stenfrö är en kalkgynnad art som i Halland funnits på enstaka, kulturpåverkade lokaler. I minst 100 år, från 1842 till 1947, och sannolikt även senare, var den känd från Varbergs fästning, där den växte vid foten av flankeringsmuren mellan Grå och Vita Munken. Just denna del av fästningsvallen rasade emellertid ner i vallgraven 1974. Om stenfrö fanns kvar fram till denna tidpunkt är okänt, men efter raset har den i varje fall inte återfunnits.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Stenfrö är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Mälaröar i Västeråsfjärdens mynning. I Sverige sydligt suboceanisk totalutbredning, starkt strand- och kustbunden. Torde kunna kolonisera också andra Mälaröar; om även fastlandsstränderna är ovisst. Utbredningstyp: S13.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit mycket sällsynt och har aldrig haft fler aktuella lokaler än i dag. Många förekomster är dock i sekundära kulturskapade miljöer där arten endast uppträder tillfälligt. Nationellt rödlistad (NT).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Stenfrö är en värmekrävande, kalkgynnad art som i Skandinavien huvudsakligen finns vid kusterna. Lokalerna vid Vättern utgörs av torra och steniga, i ett par fall snåriga branter. De aktuella lokalerna i östra Småland verkar vara av mera tillfällig karaktär (soptipp, vägkant, jordvall).
Funnen i 9 rutor; tidigare uppgifter från 14 rutor. Mycket sällsynt. – Ursprunglig.
Stenfrö betecknas som missgynnad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Stenfrö växer i soliga lägen på torr, kalkhaltig och gärna grusig mark. Betade torrängar på Stora Alvaret är vanliga växtmiljöer, speciellt när marken röjts från enbuskar. Stenfrö växer då gärna i den barrmatta som de bortröjda buskarna lämnat kvar. När nya elstängsel sätts upp sker röjningar längs de gamla stenmurarna och på dessa marker är stenfrö, tillsammans med grådraba Draba incana, en vanlig kolonisatör. I alvarets karstmiljöer ses ofta stenfrö, sällsynt är den noterad på kalkstensterrasser och i grusalvar. Utanför alvaret kan växten hittas i betade torrängar och sällsynt även i vägkanter. Betade hässlen, speciellt efter röjningar, kan hysa en hel del plantor av stenfrö. Längs steniga stränder, i åkerkanter, glesare skogar och ruderatmiljöer (gamla stenbrott, jordhögar, dammvallar) är stenfrö sparsamt förekommande.

Stenfrö är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Den är som tidigare ganska frekvent längs västra kusten upp till Borgholm i norr; på östra sidan är den betydligt sparsammare. Inom delar av Mittlandet är den relativt spridd. Där hittas arten i betade torrängar och alvarpartier som ligger insprängda i skogen. Norr om Borgholm blir det glesare med fynd. Utbredningsmönstret liknar det i Sterner (1938) men med fler fynd från Stora Alvaret. De röjningar som sker av många betesmarker gynnar åtminstone tillfälligt stenfrö som idag är ett något vanligare inslag i Ölands flora. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Stenfrö är en gammal medicinalväxt. De hårda delfrukterna är vita, släta, glänsande och påminner något om porslin. Med en viss fantasi kan man tycka att de liknar njurstenar. Krossade ansågs de just kunna lindra njur- och gallsten. Men redan 1755 i sin Flora Svecica avfärdade Linné detta bruk som han ansåg vara verkningslöst. Den fleråriga plantan står kvar över vintern och med de typiska frukterna är den omisskännlig; växten kan därför artbestämmas under en stor del av året.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
På L. Karlsö växer stenfrö i en kalkgrotta, i Visby i en skogbevuxen kalksluttning och i kanten mot en ängsmark, 150–200 m från stranden, och i Norrlanda i strandnära busksnår på klapper, grus och sand. Från samtliga lokaler är den känd sedan åtminstone mitten av 1800-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Stenfrö växer i varma, soliga lägen på skaljord i glest lövbevuxna bergsluttningar och vid bergrötter. Den har hållit sig kvar på de flesta av sina sedan länge kända växtplatser men visar ingen tendens att sprida sig. Framför allt kan man träffa på den i Strömstadstrakten, där Pehr Kalm såg den.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig. Snår, rasbranter, klevar, bryn och stränder, även vägkanter, gamla stenbrott och betesmark. Kalkgynnad, ganska ljuskrävande, tål inte total igenväxning. Rödlistad art (NT missgynnad). Sällsynt, mest på Kinnekulle. 20 lokaler i 7 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Stenfrö är en värmekrävande och kalkgynnad flerårig ört, som ofta uppträder enstaka på torra och steniga marker. Den är något konkurrenssvag och växer gärna där växttäcket inte är fullt slutet. Arten växer öppet eller i halvskugga. I ren skugga blommar den vanligen inte. Utbredningen vid kusten och Mälaren liknar den hos toppfrossört, bergkårel och flera andra värmegynnade arter. Arten verkar ha gått något tillbaka under 1900-talet.

Europa, Väst- och Nordasien. I Sverige sydlig, upp till Gästrikland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer sällsynt i södra Sverige med nordgräns i Gästrikland; sällsynt i Uppland. Rödlistad. 39 kartblad, 48 kvadranter.
Stenfrö växer på stenig, grusig, ofta blockrik mark på eller i närheten av stränder. Den förekommer i bryn av lövskog och örtrik granskog, i små lövträdsdungar och strandsnår.
Förändring - 36 %. – Till skillnad från många andra av lundarnas och lövskogarnas arter har stenfrö minskat.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Stenfrö är ursprunglig. Artens förekomst i Gävle skär-gård har uppmärksammats av åtskilliga botanister. Den första uppgiften är från Gräsharen och Römaren där växten påträffades av Claes Östling (Wikström 1824). I Gävletraktens växter betecknas den som sällsynt. Totalt är tretton gamla lokaler kända. Arten har försvunnit från någon lokal på grund av exploatering, men i övrigt verkar den påfallande stabil och återfinns på samma öar som för 150 år sedan.
Stenfröet är knutet till landhöjningssträndernas löv- och buskbård. Frukterna sprids och kastas upp på land av stormar. Arten etablerar sig vanligen i anslutning till stormdriftvallar med uppvräkt kalkgrus och gärna där det finns luckor i lövbården. Den lever ofta kvar även sedan lövskogen slutit sig men aldrig vid övergången till barrskog. Växten förekommer ibland även längs stigar, torrbackar och i avröjda strandsnår på öarna.
De vanligaste följeväxterna är havtorn (41%), älggräs, rödklint, renfana, lundelm, strätta och hägg. Stenfröet blommar i juni samtidigt som liljekonvalj och ekorrbär. Blomningen fortsätter ett stycke in i juli.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ett belägg uppges komma från Söderhamn Söderhamn 1906 (SAG i GB). Ursprunget är osäkert, då originaletikett saknas, och samlaren för övrigt är okänd.