stenfrö

1539 Lithospermum officinale L.

This species seems to be native in large parts of Europe and W. and C. Asia. Some of the indicated occurrences are adventive. It has been introduced into C. and S. Africa and N. America. Two other taxa are also mapped, for instance L. erythrorhizon Sieb. & Zucc. in E. Asia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 362.

Stenfrö är en kalkgynnad art som i Halland funnits på enstaka, kulturpåverkade lokaler. I minst 100 år, från 1842 till 1947, och sannolikt även senare, var den känd från Varbergs fästning, där den växte vid foten av flankeringsmuren mellan Grå och Vita Munken. Just denna del av fästningsvallen rasade emellertid ner i vallgraven 1974. Om stenfrö fanns kvar fram till denna tidpunkt är okänt, men efter raset har den i varje fall inte återfunnits.

Gammal bofast art.

Stenfrö är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Mälaröar i Västeråsfjärdens mynning. I Sverige sydligt suboceanisk totalutbredning, starkt strand- och kustbunden. Torde kunna kolonisera också andra Mälaröar; om även fastlandsstränderna är ovisst. Utbredningstyp: S13.

Stenfrö växer i soliga lägen på torr, kalkhaltig och gärna grusig mark. Betade torrängar på Stora Alvaret är vanliga växtmiljöer, speciellt när marken röjts från enbuskar. Stenfrö växer då gärna i den barrmatta som de bortröjda buskarna lämnat kvar. När nya elstängsel sätts upp sker röjningar längs de gamla stenmurarna och på dessa marker är stenfrö, tillsammans med grådraba Draba incana, en vanlig kolonisatör. I alvarets karstmiljöer ses ofta stenfrö, sällsynt är den noterad på kalkstensterrasser och i grusalvar. Utanför alvaret kan växten hittas i betade torrängar och sällsynt även i vägkanter. Betade hässlen, speciellt efter röjningar, kan hysa en hel del plantor av stenfrö. Längs steniga stränder, i åkerkanter, glesare skogar och ruderatmiljöer (gamla stenbrott, jordhögar, dammvallar) är stenfrö sparsamt förekommande.

Stenfrö är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Den är som tidigare ganska frekvent längs västra kusten upp till Borgholm i norr; på östra sidan är den betydligt sparsammare. Inom delar av Mittlandet är den relativt spridd. Där hittas arten i betade torrängar och alvarpartier som ligger insprängda i skogen. Norr om Borgholm blir det glesare med fynd. Utbredningsmönstret liknar det i Sterner (1938) men med fler fynd från Stora Alvaret. De röjningar som sker av många betesmarker gynnar åtminstone tillfälligt stenfrö som idag är ett något vanligare inslag i Ölands flora. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Stenfrö är en gammal medicinalväxt. De hårda delfrukterna är vita, släta, glänsande och påminner något om porslin. Med en viss fantasi kan man tycka att de liknar njurstenar. Krossade ansågs de just kunna lindra njur- och gallsten. Men redan 1755 i sin Flora Svecica avfärdade Linné detta bruk som han ansåg vara verkningslöst. Den fleråriga plantan står kvar över vintern och med de typiska frukterna är den omisskännlig; växten kan därför artbestämmas under en stor del av året.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
På L. Karlsö växer stenfrö i en kalkgrotta, i Visby i en skogbevuxen kalksluttning och i kanten mot en ängsmark, 150–200 m från stranden, och i Norrlanda i strandnära busksnår på klapper, grus och sand. Från samtliga lokaler är den känd sedan åtminstone mitten av 1800-talet.

Stenfrö växer i varma, soliga lägen på skaljord i glest lövbevuxna bergsluttningar och vid bergrötter. Den har hållit sig kvar på de flesta av sina sedan länge kända växtplatser men visar ingen tendens att sprida sig. Framför allt kan man träffa på den i Strömstadstrakten, där Pehr Kalm såg den.

Stenfrö är en värmekrävande och kalkgynnad flerårig ört, som ofta uppträder enstaka på torra och steniga marker. Den är något konkurrenssvag och växer gärna där växttäcket inte är fullt slutet. Arten växer öppet eller i halvskugga. I ren skugga blommar den vanligen inte. Utbredningen vid kusten och Mälaren liknar den hos toppfrossört, bergkårel och flera andra värmegynnade arter. Arten verkar ha gått något tillbaka under 1900-talet.

Europa, Väst- och Nordasien. I Sverige sydlig, upp till Gästrikland.

Ett belägg uppges komma från Söderhamn Söderhamn 1906 (SAG i GB). Ursprunget är osäkert, då originaletikett saknas, och samlaren för övrigt är okänd.