Taxasida

sparvvicker

Vicia tetrasperma

(L.) Schreb.

sparvvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

sparvvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • sparvvicker
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Vicia tetrasperma
Vetenskapligt namn, fullständig form
Vicia tetrasperma (L.) Schreb.
Svenskt namn
sparvvicker
norwegianBokmal
firfrøvikke
norwegianNynorsk
firfrøvikke
Finskt namn
mäkivirvilä
finlandSwedish
sparvvicker
Danskt namn
Tadder-vikke
Foton
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2017-06-17
Peter Ståhl
Sätra, Gävle 2012-07-21
Peter Ståhl
Sätra, Gävle 2012-06-17
Anders Delin
Sjuberget, Alfta 2010-07-02
Anders Delin
Sjuberget, Alfta 2010-07-02
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2020-06-20
Patrik Engström
Lådnaön, Värmdö skärgård 2020-06-20
Lars Efraimsson
Bergholmen, Karlstads kommun 2017-06-17
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfällig, inkommen med barlast? - 2 (2).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1207 Vicia tetrasperma (L.) Schreb.

This species originates from W. and S. Europe and parts of SW. Asia. It has spread northwards in Europe (the northernmost occurrences are casual) and been introduced and partly naturalized in several parts of the world (see the notes on the map). The species belongs today to the (almost) circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 208 and map 199).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Sparvvicker är en gammal, kulturgynnad växt som möjligen kan vara ursprunglig i en del synvända bergbranter i norra Halland. Den ettåriga och konkurrenssvaga arten växer dock främst i åkerkanter, på vägslänter och liknande ganska torra, gräsdominerade marker. Mera sällan finner man den på diverse ruderatståndorter, t ex grustag, utfyllnads- och stationsområden.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åkerogräs, allm. på Hjälmarslätten, i Skogsbygden spridd–sälls., vanligast i åkerkanter, sandjordsträdor, diken, grustag och tippar etc. I mindre utsträckning sedd på skogshällar och i torrängar.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; troligen spridd i Nedre Skogslåglandets kulturtrakter; högre upp tämligen sällsynt. Liksom V. hirsuta, vilkens utbredning i stora drag är likartad, torde arten i Norr och Väst möta ett ogynnsamt temperaturklimat. Dess utbredning i Skandinavien mera uttalat sydlig än V. hirsutas. Utbredningstyp: S2.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hardin 1838.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Sparvvicker växer i gles vegetation på torr, öppen, gärna sandig mark. Den påträffas oftast, i regel tillsammans med duvvicker V. hirsuta, på torrbackar, på och vid markhällar, på åker- och vägrenar, i busksnår samt på järnvägsområden och skräpmark. Förr var den ett vanligt åkerogräs i östra Småland (Scheutz 1864; jämför primäruppgiften), men numera ses den – till skillnad från duvvicker – endast sällan i åkrar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sparvvicker växer på torr, sandhaltig och blottad mark. En majoritet av fynden (ca 65 %) är gjorda i torrängar, ohävdade eller extensivt betade. Växten dyker gärna upp när röjningar skett och jorden ligger bar. Ruderatmark som stentippar, dammvallar och jordhögar utgör ca 20 % av växtmiljöerna medan åkrar och trädor står för endast 15 % av fynden. Ofta delar sparvvicker sina lokaler med den mer frekvent förekommande släktingen duvvicker V. hirsuta.

Sparvvicker är vanligast förekommande på västra delen av Öland, från Räpplinge sn och söderut till S. Möckleby. Sparsammare är det med fynden på sydöstra Öland och längst uppe i norr i Bödas barrskogar. På Stora Alvaret och inom Mittlandet finns spridda fynd. En del av luckorna i utbredningsmönstret kan bero på lägre intensitet i inventeringen. Som åkerogräs förefaller sparvvicker idag mer sällsynt än släktingen duvvicker.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Torr ängs- och gräsmark, främst på betade, sandiga ställen; även hällmark samt skogsbryn, åker- och körvägskanter. Vi vet inte hur länge sparvvicker funnits på Gotland; det finns inga uppgifter om arten förrän under 1800-talet, och då bara ett fåtal. Det kan inte uteslutas att den är inkommen så sent som omkring 1800.

Sparvvicker bedömdes av Johansson (1897) som ”Sälls.” med bara fem angivna lokaler, så arten ökade kraftigt under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sparvvicker växer solöppet på torr, gärna sandig och glesbevuxen mark på torrbackar, berghällar, i slänter, betesmarker, trädesåkrar och på vägkanter. Man finner den ofta tillsammans med duvvicker.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer på torr, naturlig gräsmark i skrevor i hällmarker, sandiga backar i betesmarker och på torra ogödslade åkerrenar och vägslänter, sällan på annan kulturmark som grustag, bangårdar och planer. Vanlig i Göteborgs skärgård, på hällmarkerna kring Vänern och på slättbygden, sällsynt på höglandet. 651 lokaler i 330 rutor (40 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sparvvicker är ekologiskt lik duvvicker och förekommer ofta tillsammans med denna på torr gräsmark, hällar och i vägkanter men är kanske ännu vanligare än den på sandig mark. Arten var förr vanlig som åkerogräs men har minskat till följd av den kemiska bekämpningen och förekommer nu mest i obesprutade åkrar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men saknas i stora delar av Heby kommun. 521 kartblad, 1248 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän upp till sextionde breddgraden; nordligare spridd; i yttre skärgården sällsynt; i Heby spridd upp till stambanan.
Sparvvicker växer på torra marker såsom torrbackar och kring berghällar i naturbetesmarker, på åkerholmar och banvallar, i gamla grustag och i gårdsmiljöer.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Sparvvickern har till övervägande del följt med människan in i landskapet men troligen finns även gamla och ursprungliga förekomster. I varje fall finner man den sällsynt bland klippor och berghällar där den lever sitt eget liv oberoende av människan. Den först nedtecknade uppgiften kommer från K.F. Thedenius 1833. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som sällsynt. Totalt är 18 gamla lokaler kända.
De vanligaste följearterna är femfingerört (28%), röllika och rödsvingel. Sparvvicker börjar blomma på försommaren samtidigt med liljekonvalj och syren.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Sparvvicker uppträder som ettårig i grund jord på hällar i sydvästbranten i Sjuberget, Alfta. Den gror där på hösten. 1–2 cm höga fröplantor övervintrar gröna. Blomningen börjar i skogsstjärnans tid, samtidigt som tall och en ryker. Det är då ofta vått av framsipprande vatten, men troligen kan växtplatsen bli mycket torr senare under sommaren. Även lokalen påUggaberg i Alfta har likartad karaktär, med följearter som stinknäva, tjärblomster och ljust kungsljus.

Förutom på dessa utpostlokaler mot väster har arten hittats på flera ställen på diverse kulturmark (och ett ställe på havsstrand), huvudsakligen i landskapets sydöstra hörn. I motsats till duvvicker verkar inte sparvvicker ha minskat.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sparvvicker förekommer sällsynt och sporadiskt i varma, torra lägen på öppen, gärna på rik och sandig mark. Den är funnen på kulturpåverkad solexponerad hällmark och klapper vid ett fiskeläge i Tynderö och på en torrbacke vid ett f.d. järnbruk i Njurunda. På dessa lokaler är den sedd under lång tid. Förr uppträdde den på barlast och i sen tid är den funnen på två sådana lokaler i Sundsvall och Skön. Mer tillfälligt sågs den bland utfyllnadsjord i ett grustag vid Torp Hammar.