snip

405 Trichophorum alpinum (L.) Pers.

Syn.: int. al. Eriophorum alpinum L., Scirpus hudsonianus (Michx) Fem.

This boreal-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 42 and map 36). It avoids the W. and S. parts of Europe. It seems to be infrequent in Siberia.

Myrväxt i näringsrika eller kalkpåverkade kärr, täml. allm. i Skogsbygden, täml. sälls på Närkeslätten. Segerström (1932) menade att den på Tylöskog i Hammar och Lerbäck var mkt sälls. i det näringsrikare mesotrofområdet men täml. allm. i näringsfattiga mossområden (jfr växtens ekologi i Malmgren 1982). Arten förekommer också i källkärr och bäckdråg och i vitmossbården vid sjöar, i grustag, i kalkrika torvdiken etc.

Stora bestånd om flera 100 m² ses ibland men har inte närmare studerats. Kanske har växten haft en mycket rik förekomst i Kvismaren innan sjösänkningen. En torvprofil från Kalsta 1890 är ”måhända bildad af Eriophorum alpinum” (Tolf 1891).

Snip är ursprunglig men något havdgynnad. Den växer i små, glesa bestånd i öppna, helst översilade och näringsrika, ibland hävdade kärr och kärrängar samt på gungflyartade mader vid åar och myrgölar. Sniplokaler i Halland är alltid värda ett noggrant studium eftersom de ofta också hyser andra, lite ovanligare arter som loppstarr Carex pulicaris, ängsstarr C. hostiana, tagelsäv Eleocharis quinqueflora och tätört Pinguicula vulgaris. Även gräsull Eriophorum latifolium och myggblomster Hammarbya paludosa kan någon gång inga i sällskapet.

Snip är hotad genom att många lokaler växer igen, dels på grund av upphörd hävd och dels genom kvävenedfallets gödslande verkan.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Trivialart. Ymnig förekomst indikerar rikare kärrmiljöer. Kärr som lyser vita av snip lönar sig ofta att granska närmare.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i Bergslagen; spridd(-tämligen allmän) i övre Skogslåglandets myrtrakter, spridd i de nedre delarnas myrtrakter (0 i Fläckebo, Haraker, Kumla, Romfartuna N, Sevalla och Tillberga N). Numera tämligen sällsynt på Mälarslätten (förr vanligare). Ej känd från någon mälarö. Flera Mälarslätten-lokaler i eutrofomgivning, så som 1, 2, 10, 11, varför den lägre frekvensen i S och SÖ - lik om i alla odlade slättbygder - troligen delvis beror på kulturbetingad myrbrist, i synnerhet brist på någorlunda orörda myrar med lämpliga strukturer. Utbredningstyp: N1.

Scirpus hudsonianus; ullsäv

Snip växer i öppna kärr och kärrängar av något rikare typ. Oftast finner man den på översilad mark i sluttningar eller i tuvor vid källor, men den kan även förekomma på mjukbottnar i myrlaggar och myrdråg samt i gungflykanter vid myrgölar. Växten kan också uppträda vid stränderna av sänkta sjöar, på grustagsbottnar, i myrdiken och i gamla torvtäkter. Den gynnas av kreaturstramp och slåtter. Ofta åtföljs den av andra mindre vanliga växter, t.ex. gräsull Eriophorum latifolium, tagelsäv Eleocharis quinqueflora, loppstarr Carex pulicaris och brunmossor.

Snipen har gått tillbaka på grund av utdikningar och igenväxning efter upphörande hävd. Minskningen är hittills mest påtalig i södra Småland.

Snip växer i medelrika kärr med källflöden och är i försvinnande på Öland. Det har funnits på sammanlagt tre lokaler i Böda och Högby sn men finns numera kvar på endast en. Upphörd hävd med igenväxning som följd och utdikningar har kraftigt missgynnat snip. Framtiden för arten på Öland ter sig dyster.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer på torv och gungfly i myrar. Detta stämmer med Johanssons (1897) bedömning, då han räknade snip till de ”mossälskande” växterna, som hittas i vitmossa eller t.ex. på gungfly. Fyra av dagens lokaler kan överensstämma med äldre uppgifter. På fem äldre växtplatser återfanns inte snip under våra inventeringar. En minskning har säkert skett beroende på utdikningar av tidigare växtplatser.

Snip växer på blöt torvmark i ganska näringsrika kärr, källdråg och myrflarkar i delar av våtmarken som påverkas av rörligt vatten. Växtplatserna har ofta varit hävdade genom slåtter eller bete. Den förekommer också på grustagsbottnar.

Snipen förekommer i kärr av olika slag, både rikkärr och fattigkärr. Den är ofta beståndsbildande ute på de blötare delarna av myrviddernas fastmattor. I blöta kalkkällkärr (t.ex. Bärstakärret i Stigtomta) växer den tillsammans med tagelsäv och tätört på tuvor mellan källflöden. Snipen har under 1900-talet minskat avsevärt genom utdikning och igenväxning efter upphörd myrslåtter och bete.

Snip är en effektiv kolonisatör på våt jord, särskilt dyig. Det kan vara i kärr, i ett nedlagt grustag eller på en strand, där upprepade störningar skapar nakna jordfläckar. Följearter är där exempelvis dvärglummer, rund- och storsileshår och kattfot. I kärr växer den hellre i ett tunt än i ett tjockt mosstäcke. Snip blommar i vitsippans tid, tillsammans med hjortron, rosling och dvärgbjörk. Arten utvecklar fröhår i ekorrbärets tid och fröspridningen pågår vid lämpligt väder under en lång period. Endast någon millimeter av skottens nedersta delar bevarar grön färg genom vintern. Jord­stammen växer huvudsakligen i horisontalplanet med korta årsskott och skiljer sig i detta avseende kraftigt från tuvull, som har skott som växer uppåt i takt med vitmossan.