slåtterblomma

Trivialart

Slåtterblomman är en prydnad i kalkpåverkade kärr och fuktängar, ofta vid havet. Ibland koloniserar den diken och fuktiga vägkanter. Den är starkt slåtter- och i viss mån betesgynnad och var förr en karaktä­rsväxt för fuktängar även utanför kalkområdena. Nu är den nästan försvunnen från sådana lokaler på grund av uppodling eller igenväxning. Sörmlands kanske praktfullaste förekomst med tiotusentals exemplar finns på nu igenväxande slåtterängar O om bryggan vid Sandemars slott i Österhaninge. Arten har minskat mycket starkt under 1900-talet.

Norra halvklotet. I Sverige hela landet.

Slåtterblomma är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer numera endast i några få, kalkpåverkade kärr- och fuktängar som hävdas genom slåtter och/eller bete.

Arten har försvunnit från de flesta lokalerna under 1900-talet. En del växtplatser har utplånats genom bebyggelse medan andra vuxit igen sedan hävden upphört.

Gammal bofast art.

Slåtterblommans raser har studerats av Erlandsson (1942) och Hultgård (1987): Den diploida dominerar i materialet som nästan allenarådande och har konstaterats på ett 20-tal lokaler i Närke, främst kärrängar. En tetraploid ras insamlades i ett kärr mellan Hjortkvarn och Arvaby i Bo 1941 av Broddeson. Fyndet är det enda i Närke. Den hexaploida rasen tycks saknas i Närke.

Kalkgynnad fuktängsart. Den kan ännu ses i naturlig vegetation i Trolldalarna i Kil men växer företrädesvis i kalkrika kärr och diken och är numer starkt framträdande på exponerad och omrörd mineraljord kring kalkbrott och längs vägar och järnvägar i kalkkross.

Den sågs ända in på 1930-talet i lövängar. Nyligen dikad torvjord hyste växten ”här och där, oftast enstaka, på Mellansvenska mossodlings-vallar” (Tolf 1903), bl.a. vid den torrlagda Kvismaren 5–6 år efter sänkningen (Tolf 1891).

De rikaste kända bestånden, 4 000 resp. 3 000 ex., fanns 2001 i Nysund vid Sirsjön 555 259 resp. Brännsjötorp 593 261 (L. Ahlén). Broddeson (ms) såg den ”sällsynt ymnig” vid Limudden i Nysund 1930.

Slåtterblomma är känd sedan gammalt inne i Örebro vid Alnängarna N om Lillån och SJ:s centralverkstad (Gellerstedt 1831) innan området bebyggdes, och ännu på 1900-talet enl. E. Rosenberg (Jansson 1947b).

Lämningar av slåtterblomma har konstaterats i Östergötland längs den vikande inlandsisen i höjd med Vätterns S-spets för 9 900 år sedan (Florin 1969).

Linné 1747.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän-tämligen allmän i Bergslagen; spridd i Skogslåglandets myrtrakter; mycket sällsynt på Mälarslätten, förr vanligare. I det delvis myrrika Ramnäs i mellan Skogslåglandet på 15 (ej meddelade) lokaler enligt ERIKSSON (1967a). Med stigande nederbörd på torrare ståndorter. Högst frekvens i Norra Skandinavien, varför uttunning i Ö och S åtminstone delvis kan bero på låg humiditet och andra klimatskäl. Samtidigt saknas - genom senare tiders torrläggning och av geomorfologiska och geologiska skäl - i stor utsträckning lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N1.

1040 Parnassia palustris L. subsp. palustris

This map and the following one show the total range of this polymorphic species. The lowland form, subsp. palustris, is presented on this map together with the approximate distribution limit of var. ussuriensis Kom. in the Far East. The highland form, subsp. neogaea (Fem.) Hult. (syn.: P. obtusiflora Rupr.), is presented on map 1041. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

1041 Parnassia palustris L. subsp. neogaea (Fem.) Hult.

Syn.: P. obtusiflora Rupr.

This arctic to subarctic-montane subspecies occurs not only in Eurasia (as the lowland subspecies, no. 1040) but also in N. America. Its distribution is, however, insufficiently known, especially in the C. Asiatic area and eastwards. Therefore the range of the hatched area is only tentatively indicated. This subspecies belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 76, 330f. and map 68). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

Perenn, tuvad, 0,5–3 dm hög, kal ört. Små rosetter med skaftade, rundat hjärtlika, köttiga, grågröna blad. Bladen är fint rödprickiga (syns bäst på den ljusare undersidan; lupp!) och har en ljus, uddlik bildning i spetsen (“dutt”). Blakanten är något nedlöpande på skaftet. Stängel ogrenad, i nedre delen med ett oskaftat, stjälkomfattande blad. I toppen med en mycket karaktäristisk, vacker, vit, 5-talig blomma med ådriga kronblad och staminodier (omvandlade ståndare; fransiga med körtlar ytterst på fransarna). Frukten är en gulaktig, enrummig kapsel som öppnar sig med flikar från spetsen.
Slåtterblomma växer i regel fuktigt, på stränder, i kärr och på fuktängar. Norrut ses den ofta i vägdiken och i fjällen även på torrare mark. särskilt på kalk. Kalkkrävande i söder, men detta blir mindre påtagligt norrut. Växer dock aldrig riktigt fattigt. Starkt minskande söderut, men norrut vanlig på havsstrandsängar och i rikare trakter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig.

Slåtterblomma växer öppet eller halvskuggigt på våt till frisk, näringsrik mark, som underhålls av rörligt vatten. Vanligast är den i tämligen rika kärr, särskilt i dråg, på gungflyn och vid gölstränder. I relativt fattiga kärr påträffas den oftast nära kanterna. Den förekommer också i genomsilade ängar, särskilt i källdrag och sluttningar, samt i glest och kortvuxet växttäcke på tidvis översvämmad mark, exempelvis på sandstränder. I Småland ingår inte arten i den normala floran på havsstrandängar.

Slåtterblomman trivdes bra i de gamla slåtterängarna och på höglandet påträffas den fortfarande ganska ofta inom fuktiga partier av ogödslade hagar där betestrycket inte är för hårt. Då slåttern eller betet på sådan mark upphör försvinner den. En viss kompensation för sina gamla växtplatser har den fått genom att kolonisera nya miljöer där konkurrensen från andra arter är svag, t.ex. fuktiga vägskärningar samt dikes- och grustagsbottnar.

Utanför höglandet har arten gått starkt tillbaka. Orsaken är igenväxning och uppgödsling av naturbetesmarker samt utdikning.

Slåtterblomma växer på frisk–fuktig, helst kalkpåverkad mark och ses i fuktängar, skogskärr och på strandängar. På en lokal är den rapporterad från ett fuktigt sandtag. De flesta lokaler är hävdade genom bete. Mycket sällsynt växer arten i slåtterängar, en idag försvinnande växtmiljö. På ohävdade lokaler kan slåtterblomma bita sig fast genom att växa i kanten av källflöden.

Utbredningen är något ojämn. På Stora Alvaret växer slåtterblomma i kanten av de större alvarträsken och i betade fuktängar. I Mittlandet är det de större skogskärren (Igelmossen, Lindsmossen och Högsmossen) och fuktängarna runt dem som hyser arten. Delar av dessa områden håller idag snabbt på att växa igen eftersom betet delvis upphört. Slåtterblomma växer också längs östra kusten på hävdade partier av sjömarken. Dessa växtplatser har troligen förr varit slåtterängar. Lägg märke till att nästan ingen lokal finns längs västra kusten, söder om Borgholm. Arten förefaller ha minskat något på Öland. Idag växer den i ett färre antal socknar jämfört med Sterner (1938). Utdikning och upphörd hävd, både av bete och slåtter, har gjort att arten gått tillbaka även om den fortfarande, åtminstone fläckvis, är vanlig. På sikt riskerar den att försvinna från ohävdade lokaler i Mittlandet när igenväxningen gått för långt.

Blomningstiden varierar mycket mellan olika bestånd av slåtterblomma. På den stora slåtterängen i norra delen av Schäferiängarna, Ås sn, blommar växten redan första halvan av juni månad. Vid samma tidpunkt blommar där ängsvädd Succisa pratensis, en växt som man brukar få se i blom först under augusti månad. Den tidiga blomningstiden kan vara en anpassning till slåtter. En annan förklaring är att växtplatserna är lite torrare, tidigt varma och därför betas tidigt på säsongen. Även tidigblommande brudsporre Gymnadenia conopsea och ängsnycklar Dactylorhiza incarnata växer på liknande lokaler. De senblommande populationerna av slåtterblomma växer däremot på fuktigare, kallare lokaler som betas först senare under säsongen och vanligen inte lika hårt som de torrare. Nedan listas de lokaler där slåtterblomma konstaterats blomma före midsommar.

Slåtterblomma har två raser med olika kromosomtal. I norra och mellersta Sverige, ner till norra Småland, växer slåtterblommor som är tetraploida (2n = 36). I södra delarna av landet, främst i Skåne samt på Öland och Gotland, växer slåtterblommor som är diploida (2n = 18). Morfologiskt har det visat sig svårt att skilja de två olika raserna men de har olika ekologiska krav. Den sydliga formen är tydligt kalkgynnad och växer nästan enbart i kalkkärr och hävdade fuktängar. Den nordliga formen klarar att växa i mer kulturpåverkade miljöer som vägkanter och grusgropar (Hultgård 1987). Genom denna anpassning klarar sig därför de nordliga slåtterblommorna bättre när de ursprungliga växtplatserna dikas eller växer igen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Källmyrar, agmyrkanter, axagmyrar, fuktängar och kalkgräsmyrar; även i fuktig betesmark och i ängen, någon gång i vätar. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var slåtterblomma en av de oftast registrerade arterna (plats 20 med 106 noteringar; högst var 309 för blåtåtel Molinia caerulea). Arten påträffades emellertid bara i en provruta; kanske skulle detta kunna förklaras med att bestånden ofta är (areellt) små och ganska glesa.

Slåtterblomma påträffas också på strandängar. Englund (1942) redovisade 56 lokalprickar längs öns stränder (Gotska Sandön ej inventerad) efter sina undersökningar 1928–36. Han fann slåtterblomma främst vid bäckmynningar och på fuktiga, älväxingdominerade ställen vid övre högvattengränsen. Under Projekt Gotlands flora har den noterats från Sundre till Fårö, men den saknas inom delar av öns jordbruksslätter. Johansson (1897) betraktade slåtterblomma som ”Mycket allm.”. Den minskade under 1900-talet, troligen p.g.a. utdikning och igenväxning, och den är fortfarande vikande.

Slåtterblomma växer i frisk till blöt, hävdad och ibland skalpåverkad mark som fuktängar, till exempel slåtterängar och havsstrandängar. Arten har förmodligen aldrig varit särskilt vanlig i Bohuslän men har gått tillbaka mycket kraftigt sedan förra inventeringen, sannolikt huvudsakligen beroende på upphörande hävd och därmed igenväxning. På de flesta av sina nuvarande lokaler är arten dessutom fåtalig.

Slåtterblommans stora frökapslar innehåller massor med små frön som flyter i dagar till veckor (Romell 1938a). Artens uppträdande, med många små plantor på naken jord längs bäckar och i mycket låg vegetation på havsstrand, ger intryck av effektiv fröspridning. Den är en tämligen tidig kolonisatör på sjöbotten som kommit i dagen i ett övergivet flottningsmagasin. Tidigt på våren syns inget annat av slåtterblomman ovan jord än vinterståndaren. Bladrosetten som utvecklas under våren är liten och låg. Stjälken är nästan bladlös. Arten är uppenbart konkurrenssvag mot mer högväxt vegetation. Årsskottet utvecklas något ovanför fjolårsskottet, så att slåtterblomman kan kompensera för en viss tillväxt av material på markytan, men den är inte anpassad till att växa bland vitmossor.
I vitsippans tid har slåtterblomman bara bladrosetter. Blommor slår ut med början i mjölkens tid och blomningen kan fortsätta till lingonens tid, efter en kall och våt sommar ända till höstfärgernas tid. Blommorna är som regel vita, men i nordväst, särskilt i de kalkhaltiga trakterna i Los, kan de vara lätt rosafärgade. I höstfärgernas tid öppnas kapslarna, som sedan står kvar på vinterståndare.