Taxasida

skogsnoppa

Gnaphalium sylvaticum

L.

skogsnoppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

skogsnoppa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skogsnoppa
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Gnaphalium sylvaticum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Gnaphalium sylvaticum L.
Svenskt namn
skogsnoppa
icelandic
Grájurt
norwegianBokmal
skoggråurt
norwegianNynorsk
skoggråurt
Finskt namn
ahojäkkärä
finlandSwedish
skogsnoppa
Danskt namn
Rank evighedsblomst
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-13
Anders Delin
Högnäs, Österfärnebo 2009-08-08
Patrik Engström
Kolmården 2023-08-19
Patrik Engström
Kolmården 2023-08-19
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-02
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1787 Gnaphalium sylvaticum L.

Syn.: Omalotheca sylvatica (L.) Schultz Bip. & F. W. Schultz

This species occurs in most of Europe (except the southernmost parts) and adjacent parts of Asia. It is considered to be indigenous in eastern N. America. Consequently, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 136 and map 118). It has been introduced into New Zealand.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skogsnoppa är ursprunglig men kulturgynnad. Den konkurrenssvaga arten växer enstaka eller i små kolonier på främst torr och näringsfattig mark. I någorlunda naturlig vegetation finner man den på havsstrandhedar, strandvallar, sandfält och i stabiliserade dynområden. Den är emellertid vanligast på vägkanter, skogsvägar, stigar och i grustag. Ibland växer den också på övergivna åkrar och trädor, i betesmarker och vallkanter samt på järnvägsområden.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Täml. allm.–allm. i Skogsbygden, av lägre frekvens på Närkeslätten. Vanliga växtplatser är skogsvägar, diken och hagar. Broddeson (ms) antecknade växten från en kolbotten och från ”gräsvallar och stigkanter” 1929.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän(-tämligen allmän) i Bergslagen och Skogslåglandet, tämligen allmän-spridd på Mälarslätten (mest i sistnämndas skogstrakter). Funnen också på Mälaröarna. På de större är på var och en flera förekomster kända. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört. Rosetterna får sidoskott. Både rosettblad och stjälkblad närmast linjära (saknar tänder), filthåriga under med en enda tydlig nerv, saknar tänder. Rak stängel som får korgar i bladvecken redan från mitten, eller ännu tidigare, och har många, smala blad. Stödbladen avtar i storlek högre upp, och korgarna är rätt jämnt spridda även i toppen. Korgar halvcentimeterlånga, smala, med bruna holkfjäll. Av blommorna syns mycket lite. Frukten har hårpensel med något smutsbrun färg.

Skogsnoppa är allmän i ängskanter, bryn, hagmarker etc, och ses ofta i gläntor i skog, längs skogsbilvägar, och i bryn i största allmänhet.

Förväxlingsrisk:
Rosetter av norsknoppa (G. norvegicum) (huvudsakligen Norrland) har mycket större, bredare blad med 3 tydliga nerver. Stängeln har rätt få blad, och stödbladen är breda och 3-nervade även rätt högt upp. Blomställningen är betydligt mer hopträngd, och omfattar högst en fjärdedel av stängelns längd.
Kattfot
(Antennaria dioica) har spatelformade blad i rosetter som hänger samman genom utlöpare. Korgarna sitter inte långs stängeln utan enbart i toppen, och holkfjällen är ej bruna.
Några andra kattfötter (Antennaria) i fjällen har bruna holkfjäll, men även de har enbart korgar i toppen, och utbredningen sammanfaller knappast med skogsnoppans.
Ullörter (Filago, Logfia) (södra och mellersta Sverige) är annueller som ej har bladrosett. De växer på öppen jord och har korgar i samlingar. Holkfjällen är ej bruna.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Skogsnoppa växer i gles vegetation på torr till ganska fuktig, ofta sandig eller moig, näringsfattig jord. Den är vanligast på starkt kulturpåverkad mark som skogsvägar, stigar, grustag, järnvägsområden, renar, slitna betesmarker, flerårsvallar och igenlagda åkrar (där den kan bilda täta bestånd). Mera sällan ses den i gles barr- och blandskog, på flacka mineraljordsstränder vid sötvatten och i klippängar; sådana miljöer är kanske artens naturliga hemvist.
Funnen i 1376 rutor; tidigare uppgifter från 198 rutor. Mycket vanlig. – Kanske ursprunglig, annars en gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skogsnoppa växer på kalkfattig mark i sandiga trädesåkrar, en miljö som särskilt lyfts fram i Sterner (1938) och där den ännu kan ses ibland. Växten anses ursprunglig på havsstränder, strandvallar, grusåsar och i gles tallskog; än idag är den funnen i glesa skogar med tall eller björk men saknas från övriga miljöer som nämns. I stället växer skogsnoppa idag i betade hässlen eller ljunghedar, på hyggen och längs skogsvägar. Ruderatmarker som grusplaner vid mobilmaster och gamla sandtag är andra växtplatser.

Skogsnoppa har idag liksom förr sina huvudförekomster på västra Öland, från Högsrum sn i norr till Kastlösa i söder, områden som hyser kalkfattigare marker än övriga Öland kan erbjuda. Utbredningskartan i Sterner (1938) liknar mycket dagens men växten har försvunnit från några socknar. Under inventeringen har skogsnoppa hittats i en nyröjd björkdunge ca 4 km öster om Vickleby kyrka samt ONO om Frösslunda, Sandby sn, på en betad och nyröjd alvarfriskäng med enbuskar; skogsnoppa är inte tidigare noterad från Stora Alvaret. Även förekomsterna i Mittlandets södra del, betade hässlen, var tidigare okända. Arten missgynnades när gårdagens sandiga åkrar och trädor planterades med tall eller tilläts växa igen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktig, kalkfattig sand: ljungtallskog, granskog, äng, beten, körvägar och stigar samt vid sandiga diken. Hälften av fynden under Projekt Gotlands flora har gjorts i Visby med omgivande socknar. Äldre fynd har noterats från 33 växtplatser, och arten angavs av Johansson 1897 finnas ”H. o. d. på sandområdena”. Arten kan ha minskat under 1900-talet, möjligen beroende på igenväxning efter minskat bete.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skogsnoppa växer på torr till frisk, näringsfattig, oftast sandig mark utmed och på sällan körda små skogsvägar och stigar, på vägkanter, i grustag, i gamla åkrar och trädor men även på banvallar, grusplaner och annan skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr, näringsfattig mark i hedartade betesmarker, på åkerkanter, längs skogsstigar, på vägkanter, i grustag, på bangårdar och banvallar samt på annan sandig, mager mark. Vanlig i hela landskapet men saknas i några rutor på lerslätterna. 624 rutor (75 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän – (70%). Skogsnoppan är flerårig och växer i huvudsak på moränjord i skogstrakter, vanligen på frisk, något störd mark på småvägar, stigar, hyggen, virkesupplagsplatser, vägskärningar och grustag. Den växer även i magra, ogödslade betesmarker och ibland på skogstomter.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanlig i det centrala jordbrukslandskapet och det nordöstra kustområdet. 560 kartblad, 1513 kvadranter.
Almq. I skogstrakter mer eller mindre allmän; eljest spridd, till barrskogsgränsen i skärgården.
Skogsnoppa växer på torr, mager mark, mest i skogsmiljöer. Den förekommer i betesmarker, på inägor, hyggen, skogsvägar, vändplaner i skogen, vägslänter och magra trädesåkrar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Skogsnoppan har inte hittats i några naturliga biotoper i landskapet och är av allt att döma en ren kulturmarksväxt som kommit in med människan. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och var allmän i landskapet som helhet 1924. Skogsnoppan har tidigare varit knuten till odlingslandskapet men har de senaste 50 åren fått ökad spridning med vägnätet och växten är idag vida spridd över skogslandskapet.
Den vanligaste följeväxten är rödven (34%) följd av röllika, ärenpris, höstfibbla, blodrot, groblad, ljung och ögontröster.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

På hösten kan man se mängder av centimeterstora nya plantor nära en grupp med överblommade blomställningar på kanten av en skogsbilväg. På ett markberett hygge kan det vid samma tid finnas fröplantor som är 6 cm stora, troligen grodda samma år. Mest ser man dock äldre plantor. Vid basen av den vissna blomställningen finns vid snösmältningen ett nytt skott med bladrosett som övervintrat grön. Arten börjar blomma i mjölkens tid och fortsätter i ljungens. Den sprider frö i lingonens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Skogsnoppa är typisk på små torra körvägar och brukningsvägar, där den växer i små bestånd på öppen mark, ofta i eller intill hjulspåren. Den förekommer framförallt i skogsbygdernas morän- och sandområden, lika ofta i sura som i rikare trakter. Idag är den vanlig längs skogsbilvägarnas kanter, på vändplaner och avlägg, gärna i en ”bortglömd” mindre sliten kant, där den kan finnas kvar även då lövslyet kommit upp. Ibland ses den också på blottad jord på hyggen och stigar och i kraftledningsgator. Däremot är den rätt sällsynt i torrängsvegetation i kulturmark, som på torra hackslåttkanter, i skogsbryn med tall, i eroderade blottor på gårdstun eller på grusiga torrbackar. Någon gång står den i glesvuxna gamla lägdkanter. Vid kusten och i dalgångarna, särskilt i lerområden, är skogsnoppan sällsynt men kan dyka upp i en matjordstäkt, som i Skön Birsta, eller i grusgropar som i Selånger Oxsta och Njurunda Långviken. Den saknas vanligen i tätorterna. Arten tycks sakna naturliga växtmiljöer och är bunden till mänsklig kultur.