skogsfräken

Trivialart.

Allmän

Skogsfräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer beståndsbildande, särskilt i barr- och blandsumpskogar, men också i andra fuktiga skogstyper samt i fuktängar, fattigkärr och på fukthedar. Ganska ofta finner man den i fuktiga vägdiken - någon gång till och med i jordbruksbygder långt från skogar och dungar.

17 Equisetum sylvaticum L.

This not very variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. For large areas, especially parts of Siberia, the reports are too few or inaccurate for more precise mapping. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 94 and map 86). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 7.

Karaktärsart i Skogsbygdens sumpbarrskogar, s.k. ”fräkengranskog”. På Närkeslätten växer den i frisk ängsvegetation bl.a. i bryn och längs diken och vägar.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

En upp till 5 dm hög fräken med rikligt grenade grenar (grenvarven ser ut att bilda cirkelformade, skira “skikt”). Vårskotten får till slut också grenar.
Skogsfräken bildar stora bestånd på många typer av fuktig mark. Dominerar fältskiktet i vissa fuktiga skogtyper.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig! Nedliggande former av andra fräknar (Equisetum) kan någon gång ha grenade grenar, men dessa bildar ej cirkelformade, skira skikt.

Skogsfräken växer oftast i fuktig skog, särskilt gles granskog men också löv- och blandskog. Den bildar ibland stora bestånd nära källor, i svaga sluttningar och i skogskärr. Arten förekommer också i strandkärr, sumpskog, raviner och bäckdalar liksom på betesmarker, renar och dikeskanter. I näringsfattiga trakter har den varit ett vanligare åkerogräs än åkerfräken.

Skogsfräken förekommer främst i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Spridda fynd finns även från västra kustskogen och Mittlandet. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1986) med några nya och några ej återfunna lokaler. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk till fuktig barrskog på underlag av sand, ofta i stora, dominerande bestånd.

Känd från fler socknar i dag än för 100 år sedan, men troligen med ungefär samma frekvens nu som då eftersom Gotland är inventerat mer i detalj i dag. Johansson (1897) exemplifierar från Hemse, Alskog, Hejde, Eskelhem, Visby, Norrlanda, Bro, Hellvi, Lärbro och Bunge. I dag noterad från 38 socknar, från Näs och Havdhem till Fårö (allmän på Avanäset).

Skogsfräken växer på något fuktig, mullrik jord, i halvskuggiga till skuggiga lägen mest i granskog, men den trivs även i bland- och lövskogar av olika slag. Den kan bilda stora bestånd utefter bäckar och källdråg. Ibland växer arten mer öppet och kulturpåverkat som i betesmarker, diken och på vägkanter. Dessutom förekommer den här och där som åkerogräs.

Skogsfräken växer vanligen på fuktig råhumus och är ofta dominerande i sumpbarrskog av olika slag där den är mycket vanligare än åker- och ängsfräken. Den påträffas också ofta i diken, på vägkanter och banvallar, ibland även på försumpad åkermark.

Skogsfräken förekommer i fuktiga barrskogar och blandskogar, ofta i gransumpskogar och i kanten av tallmossar och kärr. Stundom bildar den vidsträckta massbestånd.

Skogsfräken är en ursprunglig art med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Växten uppges som allmän i den äldre botaniska litteraturen och dess förekomst har troligen inte förändrats särskilt mycket.

De vanligaste följeväxterna i skogsmark är gran (41%), ekorrbär, vitsippa, älggräs, blåbär, rönn och harsyra. I andra biotoper är älggräs vanligast (29%) och kärrviol tillkommer bland de fem vanligaste följearterna. Sporspridningen sker i slutet av vitsippstid.

Små, nyligen etablerade plantor har vi aldrig sett. Som hos ängsfräken finns fertila och sterila skott, med likartad utveckling som hos denna art. Fertila skott ses dock oftare än på ängsfräken. Arten sprider sporer i senare delen av vitsippans tid, då harsyra och kärrviol börjar blomma. På hösten vissnar skotten och blir rost- eller gråbruna. Inget grönt övervintrar.  Arten är Hälsinglands vanligaste fräkenart, av många även betraktad som den vackraste.