Taxasida

skogsfräken

Equisetum sylvaticum

L.

skogsfräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt

skogsfräken är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skogsfräken
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Equisetum sylvaticum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Equisetum sylvaticum L.
Svenskt namn
skogsfräken
icelandic
Skógelfting
norwegianBokmal
skogsnelle
norwegianNynorsk
skogsnelle
Finskt namn
metsäkorte
finlandSwedish
skogsfräken
Danskt namn
Skov-padderok
Foton
Katarina Stenman
Avan, Lövånger 2018-06-01
Peter Ståhl
Kakängssundet, Hedesunda 2012-05-13
Peter Ståhl
Acksjön, Hedesunda 2010-09-11
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-05-18
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2015-05-02
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-04-24
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skogsfräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer beståndsbildande, särskilt i barr- och blandsumpskogar, men också i andra fuktiga skogstyper samt i fuktängar, fattigkärr och på fukthedar. Ganska ofta finner man den i fuktiga vägdiken - någon gång till och med i jordbruksbygder långt från skogar och dungar.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

17 Equisetum sylvaticum L.

This not very variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. For large areas, especially parts of Siberia, the reports are too few or inaccurate for more precise mapping. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 94 and map 86). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 7.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Karaktärsart i Skogsbygdens sumpbarrskogar, s.k. ”fräkengranskog”. På Närkeslätten växer den i frisk ängsvegetation bl.a. i bryn och längs diken och vägar.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

En upp till 5 dm hög fräken med rikligt grenade grenar (grenvarven ser ut att bilda cirkelformade, skira “skikt”). Vårskotten får till slut också grenar.
Skogsfräken bildar stora bestånd på många typer av fuktig mark. Dominerar fältskiktet i vissa fuktiga skogtyper.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig! Nedliggande former av andra fräknar (Equisetum) kan någon gång ha grenade grenar, men dessa bildar ej cirkelformade, skira skikt.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Skogsfräken växer oftast i fuktig skog, särskilt gles granskog men också löv- och blandskog. Den bildar ibland stora bestånd nära källor, i svaga sluttningar och i skogskärr. Arten förekommer också i strandkärr, sumpskog, raviner och bäckdalar liksom på betesmarker, renar och dikeskanter. I näringsfattiga trakter har den varit ett vanligare åkerogräs än åkerfräken.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skogsfräken förekommer främst i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Spridda fynd finns även från västra kustskogen och Mittlandet. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1986) med några nya och några ej återfunna lokaler. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Frisk till fuktig barrskog på underlag av sand, ofta i stora, dominerande bestånd.

Känd från fler socknar i dag än för 100 år sedan, men troligen med ungefär samma frekvens nu som då eftersom Gotland är inventerat mer i detalj i dag. Johansson (1897) exemplifierar från Hemse, Alskog, Hejde, Eskelhem, Visby, Norrlanda, Bro, Hellvi, Lärbro och Bunge. I dag noterad från 38 socknar, från Näs och Havdhem till Fårö (allmän på Avanäset).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Skogsfräken växer på något fuktig, mullrik jord, i halvskuggiga till skuggiga lägen mest i granskog, men den trivs även i bland- och lövskogar av olika slag. Den kan bilda stora bestånd utefter bäckar och källdråg. Ibland växer arten mer öppet och kulturpåverkat som i betesmarker, diken och på vägkanter. Dessutom förekommer den här och där som åkerogräs.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, finns i fuktiga skogar och på annan fuktig mark. Bildar ofta stora bestånd i gamla skogar. Mycket vanlig i hela landskapet. 776 rutor (93 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Skogsfräken växer vanligen på fuktig råhumus och är ofta dominerande i sumpbarrskog av olika slag där den är mycket vanligare än åker- och ängsfräken. Den påträffas också ofta i diken, på vägkanter och banvallar, ibland även på försumpad åkermark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Skogsfräken förekommer i fuktiga barrskogar och blandskogar, ofta i gransumpskogar och i kanten av tallmossar och kärr. Stundom bildar den vidsträckta massbestånd.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Skogsfräken är en ursprunglig art med huvudsaklig hemvist i skogslandskapet. Växten uppges som allmän i den äldre botaniska litteraturen och dess förekomst har troligen inte förändrats särskilt mycket.

De vanligaste följeväxterna i skogsmark är gran (41%), ekorrbär, vitsippa, älggräs, blåbär, rönn och harsyra. I andra biotoper är älggräs vanligast (29%) och kärrviol tillkommer bland de fem vanligaste följearterna. Sporspridningen sker i slutet av vitsippstid.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Små, nyligen etablerade plantor har vi aldrig sett. Som hos ängsfräken finns fertila och sterila skott, med likartad utveckling som hos denna art. Fertila skott ses dock oftare än på ängsfräken. Arten sprider sporer i senare delen av vitsippans tid, då harsyra och kärrviol börjar blomma. På hösten vissnar skotten och blir rost- eller gråbruna. Inget grönt övervintrar.  Arten är Hälsinglands vanligaste fräkenart, av många även betraktad som den vackraste.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
I fuktig granskog utgör bestånd av skogsfräken ett iögonfallande inslag. När solstrålarna någon gång letar sig in mellan stammarna ger fräkenmattan ett trolskt skimmer åt skogen. På senhösten slås skogsfräken ut av de första frosterna och ligger blekvit på marken. Skogsfräken är framför allt typisk för näringsfattig gransumpskog, medan motsvarande mark i rikare skog domineras av högörter, särskilt ormbunkar. Arten finns också på granbevuxna myrar och myrkanter och följer i svackor kring bäckar och åar i skogen. Den ses även i vide- och björkdominerad sumpskog samt strandbårder vid skogssjöar och tjärnar. På hyggen kan den torka ut men koloniserar planteringsgropar, diken längs skogbilvägar och myrdiken.
Skogsfräken kan märkligt nog även uppträda i helt annan miljö, på helt torra och soliga ställen. I synnerhet i skogsbygden finns den kring gårdar och är där t.o.m. ett av de vanligaste åkerogräsen. När den växer så, blir den förkrympt och får en ljusare grön ton. Trots det tycks den oftare vara fertil i dessa öppna lägen än i skogsmiljön.