Taxasida

skånskt mannagräs

Glyceria notata

Chevall.

skånskt mannagräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

skånskt mannagräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • skånskt mannagräs
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Glyceria notata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Glyceria notata Chevall.
Svenskt namn
skånskt mannagräs
norwegianBokmal
sprikesøtgras
norwegianNynorsk
sprikjesøtgras
Finskt namn
savisorsimo
finlandSwedish
skånskt mannagräs
Danskt namn
Butblomstret sødgræs
Foton
Torbjorn Tyler
2012-06-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

248 Glyceria plicata Fr.

This species is mainly restricted to Europe and adjacent parts of Asia. Its distribution eastwards are somewhat uncertain, partly owing to problems of identification.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Skånskt mannagräs är ett ursprungligt men kulturgynnat gräs. Det är starkt kvävegynnat och bundet till mycket näringsrika bäckar, diken och märgelhålor.

Det kan verka som om arten minskat under 1900-talet. Sannolikt är dock minskningen skenbar, eftersom en del äldre, obelagda uppgifter kan avse blågrönt mannagräs G. declinata. Denna art, som är vanlig på kustslätten i Halland, blev ordentligt urskild först 1926.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(G. plicata)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

G. plicata

Skånskt mannagräs är starkt kalkgynnad och växer vid källor, i översilade kärr och sluttningar, vid bäckar och sjöstränder. Ett par gånger har gräset påträffats i åkerdiken.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Skånskt mannagräs är som namnet antyder spridd i Skåne, norr därom främst i området runt Vättern, i övriga Sverige glest förkommande. På Öland växer den i liknande miljöer som mannagräs G. fluitans dvs. på våt, näringsrik, ibland kalkpåverkad mark. Växtplatserna anges vara källor, fuktängar och diken. Många lokaler är belägna i sötvattensutflöden vid havet eller i strandnära våtmarker och de flesta har åtminstone ett måttligt bete.

På Öland har skånskt mannagräs en sydvästlig utbredning med en majoritet av fynd från Mörbylånga sn och söderut till S. Möckleby. Samma begränsade och svårförklarliga utbredning på sydvästra Öland har även blåtåg Juncus inflexus. Under inventeringen gjordes det nordligaste fyndet i Glömminge sn. Fynd saknas helt i Borgholms kommun där arten tidigare funnits. En minskning bedöms ha skett men arten kan också vara förbisedd då den växer i fuktiga, leriga och ibland svårtillgängliga marker. En del av de äldre lokalerna i Sterner (1938) är numera igenväxta efter att betet upphört, ibland är de dessutom dränerade. I några fall har gamla lokaler exploaterats och bebyggts. Eftersom skånskt mannagräs anges som starkt kalkgynnad är det märkligt att den är så begränsad i sin utbredning på Öland. På de flesta av de aktuella lokalerna är kalkpåverkan svag eller måttlig, åtminstone med öländska mått mätt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Telfer).

Skånskt mannagräs kan förväxlas med mannagräs G. fluitans. Hos skånskt mannagräs är bladslidorna sträva, ytteragnarna trubbiga och korta (3,5–5 mm), ståndarknapparna vanligen gula och korta (0,8–1,5 mm). Nederst i vippan utgår 3–5 sidogrenar varav en mycket längre än de övriga. Mannagräs har bladslidor som är släta, ytteragnar mer spetsiga och längre (5–7,5 mm), ståndarknappar vanligen violetta och längre (1,5–3 mm). Nederst i vippan utgår vanligen 1–2 sidogrenar (Schou m.fl. 2009).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen (?), bofast.
Till Gamlehamn säkerligen inkommen med sjöfarten; i övrigt saknas uppgifter, men arten är troligen inte ursprunglig på ön. Den växer i diken, bryor och bäckar. Arten har alltid varit sällsynt på Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

De äldre uppgifterna av skånskt mannagräs är osäkra, eftersom man inte uppmärksammat blågrönt mannagräs förrän 1948 (se denna art!), och många av de fynd som hänförts till skånskt mannagräs avser i själva verket blågrönt mannagräs. I de offentliga herbarierna har vi funnit 23 belägg av skånskt mannagräs från Bohuslän, men endast två är kontrollbestämda.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen ursprunglig, växer på fuktig till våt, mullrik mark i källdråg och i dike med grundvattenutflöde. Kvävegynnad och gynnad av måttliga störningar. verkar vara klimatkrävande, finns närmast sällsynt i Bohuslän och Halland. Har minskat på grund av att lokaler förstörts men är troligen också förbisedd. Mycket sällsynt längs Göta älv. 2 lokaler i 2 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Skånskt mannagräs är känt endast från en enda lokal i Sörmland. Den växer där rikligt i ett blött landsvägsdike. Förmodligen är den spridd med landsvägstrafiken. Arten förefaller synnerligen livskraftig på platsen och den kan säkert dyka upp på andra liknande lokaler.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer i södra Sverige med den nordligaste nuvarande förekomsten i Uppland.