Taxasida

sandmaskrosor

Taraxacum sect. Erythrosperma

(H. Lindb.) Dahlst.

sandmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

sandmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Taxonomi
Ordning
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Taraxacum sect Erythrosperma
Vetenskapligt namn, fullständig form
Taraxacum_sect._Erythrosperma (H. Lindb.) Dahlst.
Svenskt namn
sandmaskrosor
norwegianBokmal
sandløvetann-gruppa
norwegianNynorsk
sandløvetann-gruppa
Danskt namn
sandmælkebøtte
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Sandmaskrosor växer på torr och oftast sandig, ljusöppen och gräsdominerad mark - främst havsstrandhedar men ibland även torra naturbetesmarker och sandområden längre in i landskapet.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Förekommer.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1919 Taraxacum, the section Erythrosperma H. Lindb.

This large section of apomictic and sexual taxa (68 species according to Fl. Eur. 4/1976, p. 338) originates from W. Europe (Hultén, Circumpol. Il, p. 274). Some taxa have spread towards the east (the eastern limit is uncertain) and some to N. America. Today the section shows a tendency towards circumpolar distribution (op. cit., p. 274 and map 266).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sandmaskrosor är oftast småvuxna, både då det gäller blomkorgarna och själva plantan. Dessutom har de ofta mycket flikiga blad och i regel små hornliknande utskott på ytterholkfjällen. De flesta småarterna har rödaktiga frukter. Man finner dem oftast i låg gräsvegetation på torrbackar, i naturbeten, hällmarker och på havsstrandängar, gärna där jorden är sandig och skalblandad. De flesta av småarterna är vanligast nära kusten beroende på att miljöerna där passar dem bättre, men också på att naturbetesmarker och torrbackar i inlandet i stor utsträckning vuxit igen under senare år. Från landskapet är 25 småarter kända. Som grupp mindre vanlig.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ej artbestämda sandmaskrosor, delvis osäkra:

Askersund Hammar Gransjön (Ekholm & Hallin 1980b).

Hallsberg Hallsberg Skåle 419 660, rasmassor 1964 (Ekholm & Hallin 1980a, Hallin ms). Viby Törntorp 408 408, Simonstorp 406 405, Skräddarstugan 493 432, Västra Härja 451 431, Stubbetorp 459 430, Viby kyrka 491 464, Nalaviberg 487 500, Högeråsen 483 504, Herrgryt 490 517 (samtliga Nilsson 1978); delvis återsedda 1988 (Hallin m.fl. 1992a).

Kumla Kumla Lekebackens gravfält 1989 U. Milberg; 542 644, 1990 ! (S/ThK).

Lekeberg Edsberg/Hackvad Härvestatrakten ”enl. tidigare inventeringar”, 577 499, 582 497, 586 499 (Hallin m.fl. 1992b).

Örebro Glanshammar Nyttinge 810 768, 1962 (Nilsson 1986, S). Torphälla 779 773, Löre 781 786 (Nilsson 1986). Skävesund 742 778 gravfält 1991 (Nilsson 1998). Lillkyrka kyrkogården, utanför norra muren vid trädbas 2000 Sundkvist. Rinkaby Ulriksberg 770 698, 772 698, 771 699 (Nilsson 1986).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gamla bofasta småarter.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Av dessa övervägande sydöstliga arter har bl a följande antecknats i Härjedalen: T. fulvum Raunk. i Tännäs och T. laetum subsp. obscurans Dt (= T. limbatum, jfr Hård av Segerstad (1952) i Sveg. Båda är publicerade av Dahlstedt (1921).

Inget närmare är känt om förekomstsättet, men man kan anta att de växer på torra, sandiga marker med glest växttäcke. Arterna är troligen förbisedda på grund av den tidiga blomningen, efter vilken de snabbt vissnar bort.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Komplex av apomiktiska arter av vilka de följande 28 säkert påträffats i landskapet. Hithörande arter växer på torr, betad, klippt eller sliten, mer eller mindre bas- och näringsrik och företrädesvis sandig mark. Typiska växtlokaler är sandiga kultur- och naturbeten, betade kusthedar, torrare partier på betade havsstrandängar, sandiga markvägar och strandbrinkar, dynområden samt mer sällan sandiga gräsmattor, sandstäpp, grustag och grusplaner.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
De flesta arterna i denna grupp växer på betade torrängar och örtrika torrbackar på lätt jord, gärna sand eller finkornig morän, någon gång även på starkt kulturpåverkad, sandig mark och i gräsmattor. De är särskilt väl företrädda i östra Småland. I de västra, mera solfattiga delarna, blir förekomsterna färre och artrikedomen avtar.
Sektionen är troligen inte homogen. De flesta arterna har, som det vetenskapliga namnet anger, röda frukter, men fyra småländska arter har grå, nämligen gösmaskros T. dentosum, solmaskros T. dissimile, baselmaskros T. lacistophylloides och pyttemaskros T. microlobum. Flera av dessa har också ett avvikande, grovt utseende och växer främst på vägkanter, skräpmark och andra starkt störda miljöer. Den vanligaste av dem, gösmaskros, avviker även utbredningsmässigt: den är i Småland nästan endast samlad i de centrala och västra delarna.
Från Småland är 26 beskrivna arter av sektionen kända. Ytterligare en art är känd och namngiven men ännu ej formellt publicerad.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sandmaskrosor är oftast småvuxna arter med starkt flikiga blad och de växer på torra, naturliga gräsmarker. De flesta arterna har rödaktiga frukter, därav sektionsnamnet Erythrosperma. Några arter har dock gråaktiga frukter, en del är mer storvuxna och kan förekomma i näringspåverkade miljöer. Sandmaskrosor förekommer annars främst i olika typer av torra betesmarker som alvartorrängar, gamla strandvallar, sandstäpp och torra partier i sjömarkerna. 34 arter (Artportalen och Virtuella herbariet februari 2021) har påträffats på Öland. Liksom andra arter som växer på sandiga, torra och magra marker bedöms många av sandmaskrosorna som minskande på dagens Öland. Igenväxning, eutrofiering av landskapet, tallplantering och exploatering (främst bebyggelse) har drabbat flera gamla lokaler.

Det viktigaste kunskapsunderlaget är de inventeringar som Göran Wendt och Hans Øllgaard genomförde i början av 2000-talet när de arbetade med sin unika bok om sandmaskrosor i Sverige och Danmark (Wendt & Øllgaard 2015). Bland annat beskrevs två nya arter från Öland – Thorvalds maskros och Wendts maskros.

Taraxacum leptocarpum:

På Riksmuseet finns ett misstänkt belägg av denna sandmaskros som är beskriven från Finland av B. Saarsoo. Enligt anteckningar på belägget är fruktens färg fel och fyndet är inte omnämnt i Wendt & Øllgaard (2015).

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Maskrosor med rödgula till röda frukter uppfattades som en grupp, Erythrosperma, i början av 1900-talet (se t.ex. Dahlstedt 1909). Arter som hör till denna grupp hade redan tidigare urskilts; från Gotland publicerade Eisen & Stuxberg (1869) ”T. corniculatum”: ”der och hvar på torra backar”. Artnamnet innefattade dock även dvärgmaskros T. obliquum, som nu förs till sektionen dvärgmaskrosor sect. Obliqua. Det tidigaste belägget av en sandmaskros togs 1849 i en hage O Busarve i Roma (K.J. Lönnroth i UPS, T. marginatum det. H. Dahlstedt 1930).

Sektionen omfattar på Gotland 34 arter (29 arter funna sedan 1983), som växer på torr ängsmark i sand eller grus, hällmark och alvarmark, torra sandstränder, grusiga vägrenar, gräsmattor och i stadsmiljöer. Några av arterna, t.ex. gutemaskros T. gotlandicum, har en relativt begränsad totalutbredning, vilket gör att man kan anta att de är ursprungliga. Andra arter har kommit in sent, t.ex. blymaskros T. plumbeum, och har sin huvudutbredning utanför Gotland, i några fall utanför Skandinavien. För flertalet av arterna kan vi inte avgöra om de är ursprungliga och har spritt sig till kulturmiljöer eller om de är sent inkomna, t.ex. med hamntrafiken eller med utsäde, och förekomsterna i naturliga miljöer är sekundära.

Under Projekt Gotlands flora har vi inte begärt rapporter om de enskilda arterna i denna sektion utan bara om sektionen som helhet. När inventeringen började undgick det oss att två arter, sumpmaskros T. intercedens och Langes maskros T. langeanum, flyttats till sektionen strandmaskrosor sect. Palustria.

H. Øllgaard har granskat det herbariematerial som finns i S, vilket vi (oftast) inte kommenterar särskilt i lokallistorna.

[Taraxacum alandicum:
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Uppgiften baserades på information från C.I. Sahlin (i brev 1986). Namnet är inte formellt publicerat, och vi har inga ytterligare uppgifter om gotländska förekomster.]

[Taraxacum nordenstamii:
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Uppgiften härrör från C.I. Sahlin i brev. Vi har inte påträffat detta artepitet; troligen var artnamnet provisoriskt och kom inte att publiceras.]

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
En ganska artrik sektion med 23 arter i landskapet. De växer på torr, naturlig gräsmark i ogödslade naturbetesmarker, på havsstrandhedar, i hällmarksängar och på alvarmarker. Under inventeringen troligen ganska väl uppmärksammad sektion, men de grövre arterna kring T. fulvum har säkert missats av de flesta. De är ganska vanliga till mindre vanliga på Falbygden och Kinnekulle, mindre vanliga till sällsynta i östra Skaraborg, längs Göta älv och i Göteborgs skärgård, mycket sällsynta eller saknas i skogsbygderna. 232 lokaler i 144 rutor (17 %). Under inventeringen har i allmänhet inte de olika arterna noterats. Ny för landskapet är T. dentosum i Ulricehamn Kölaby (T. Nilsson 2000), det. H. Øllgaard.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Västasien, Nordamerika. Mest i södra och mellersta Sverige. I Sörmland tämligen allmänna – (18%), troligen förbisedda. Sandmaskrosorna anträffas främst på torra och varma, gärna kalkrika ståndorter. De är karakteristiska för åsbackar, sandfält, örtrika torrängar och kalkhällmarker, men växer någon gång också på ruderatmark. De flesta arterna är kväveskyende och minskar i antal om hagmarkerna gödslas. De är också starkt konkurrenskänsliga och överlever vanligen inte länge i igenväxande betesmarker. Man kan emellertid ofta se sandmaskrosor i sydexponerade åstallbackar där betet sedan länge upphört. Artgruppen är sannolikt förbisedd under inventeringen, eftersom plantorna är svåra att få syn på när de inte blommar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sandmaskrosorna kännetecknas av i regel små korgar, yttre holkfjäll med hinnkant och på undersidan mot spetsen ofta med litet utskott. Frukterna är hos de flesta arter röda eller ljusbruna, ibland dock gråaktiga. Bladen är ofta intrasslade i vegetationen. De är små, mångflikiga och har i regel smala skaft. Över huvud taget är sandmaskrosorna vekare och spinkigare än ogräsmaskrosorna och växer dessutom i regel torrare, på kalkrika betesmarker, kring berghällar och på sandmarker. De är vanligast vid kusten på soliga platser, men finns även i betade åsmiljöer samt i naturbetesmarker i inlandet. Kunskapen om sandmaskrosorna i Uppland är begränsad, men genom åtskilliga insamlingar från främst 1990- och 2000-talen har en bild framtonat av vilka arter som är de vanligaste. Sandmaskrosorna har säkert gått tillbaka i områden där betesdriften upphört. 27 småarter är kända från Uppland. 257 kartblad, 397 kvadranter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Sandmaskrosor är en ganska artrik grupp med företrädesvis sydliga maskrosor som totalt omfattar ca 50 arter. De växer torrt och öppet, gärna på sand eller hällar. De har mest observerats på torrbackar. I landskapet är tolv arter funna. Eftersom många av sandmaskrosornas växtmiljöer vuxit igen under 1900-talet finns det anledning att befara att arterna gått kraftigt tillbaka. Under senare år har artgruppen inte inventerats. Flera av arterna nedan påträffas sannolikt fortfarande på kustnära betesmarker och i sandiga eller klippiga och solöppna miljöer även längre in i landet. Den enda art som tycks någorlunda vanlig är brunmaskros, som hittats på många lokaler under senare år.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Åtta arter är funna i landskapet. Två av dessa arter är påträffade efter 1980 och av båda finns också äldre fynd.
Arterna är ofta relativt småväxta och med starkt flikiga blad. De växer i allmänhet på ganska torra, sandiga platser.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Sandmaskrosorna hör hemma på lätta, sandiga jordar och återfinns på torrbackar eller torra vägkanter. De finns både på rikare underlag – t.ex. norra Alnö – och på mager silikatsand, t.ex. kulturpåverkad sandstrand (övre mellangeolitoral) vid havet i Tynderö Öde. Dessutom kan man hitta sandmaskrosor i klippspringor och på öppen jord i hällmarker och sydberg. Flera noteringar från Sundsvall föreligger också, t.o.m. från stadens gator. I den sistnämnda biotopen har de dock eftersökts förgäves under senare år.