sandmaskrosor

Sandmaskrosor växer på torr och oftast sandig, ljusöppen och gräsdominerad mark - främst havsstrandhedar men ibland även torra naturbetesmarker och sandområden längre in i landskapet.

Förekommer.

1919 Taraxacum, the section Erythrosperma H. Lindb.

This large section of apomictic and sexual taxa (68 species according to Fl. Eur. 4/1976, p. 338) originates from W. Europe (Hultén, Circumpol. Il, p. 274). Some taxa have spread towards the east (the eastern limit is uncertain) and some to N. America. Today the section shows a tendency towards circumpolar distribution (op. cit., p. 274 and map 266).

Sandmaskrosor är oftast småvuxna, både då det gäller blomkorgarna och själva plantan. Dessutom har de ofta mycket flikiga blad och i regel små hornliknande utskott på ytterholkfjällen. De flesta småarterna har rödaktiga frukter. Man finner dem oftast i låg gräsvegetation på torrbackar, i naturbeten, hällmarker och på havsstrandängar, gärna där jorden är sandig och skalblandad. De flesta av småarterna är vanligast nära kusten beroende på att miljöerna där passar dem bättre, men också på att naturbetesmarker och torrbackar i inlandet i stor utsträckning vuxit igen under senare år. Från landskapet är 25 småarter kända. Som grupp mindre vanlig.

Ej artbestämda sandmaskrosor, delvis osäkra:

Askersund Hammar Gransjön (Ekholm & Hallin 1980b).

Hallsberg Hallsberg Skåle 419 660, rasmassor 1964 (Ekholm & Hallin 1980a, Hallin ms). Viby Törntorp 408 408, Simonstorp 406 405, Skräddarstugan 493 432, Västra Härja 451 431, Stubbetorp 459 430, Viby kyrka 491 464, Nalaviberg 487 500, Högeråsen 483 504, Herrgryt 490 517 (samtliga Nilsson 1978); delvis återsedda 1988 (Hallin m.fl. 1992a).

Kumla Kumla Lekebackens gravfält 1989 U. Milberg; 542 644, 1990 ! (S/ThK).

Lekeberg Edsberg/Hackvad Härvestatrakten ”enl. tidigare inventeringar”, 577 499, 582 497, 586 499 (Hallin m.fl. 1992b).

Örebro Glanshammar Nyttinge 810 768, 1962 (Nilsson 1986, S). Torphälla 779 773, Löre 781 786 (Nilsson 1986). Skävesund 742 778 gravfält 1991 (Nilsson 1998). Lillkyrka kyrkogården, utanför norra muren vid trädbas 2000 Sundkvist. Rinkaby Ulriksberg 770 698, 772 698, 771 699 (Nilsson 1986).

Gamla bofasta småarter.

Av dessa övervägande sydöstliga arter har bl a följande antecknats i Härjedalen: T. fulvum Raunk. i Tännäs och T. laetum subsp. obscurans Dt (= T. limbatum, jfr Hård av Segerstad (1952) i Sveg. Båda är publicerade av Dahlstedt (1921).

Inget närmare är känt om förekomstsättet, men man kan anta att de växer på torra, sandiga marker med glest växttäcke. Arterna är troligen förbisedda på grund av den tidiga blomningen, efter vilken de snabbt vissnar bort.

Sandmaskrosor är oftast småvuxna arter med starkt flikiga blad och de växer på torra, naturliga gräsmarker. De flesta arterna har rödaktiga frukter, därav sektionsnamnet Erythrosperma. Några arter har dock gråaktiga frukter, en del är mer storvuxna och kan förekomma i näringspåverkade miljöer. Sandmaskrosor förekommer annars främst i olika typer av torra betesmarker som alvartorrängar, gamla strandvallar, sandstäpp och torra partier i sjömarkerna. 34 arter (Artportalen och Virtuella herbariet februari 2021) har påträffats på Öland. Liksom andra arter som växer på sandiga, torra och magra marker bedöms många av sandmaskrosorna som minskande på dagens Öland. Igenväxning, eutrofiering av landskapet, tallplantering och exploatering (främst bebyggelse) har drabbat flera gamla lokaler.

Det viktigaste kunskapsunderlaget är de inventeringar som Göran Wendt och Hans Øllgaard genomförde i början av 2000-talet när de arbetade med sin unika bok om sandmaskrosor i Sverige och Danmark (Wendt & Øllgaard 2015). Bland annat beskrevs två nya arter från Öland – Thorvalds maskros och Wendts maskros.

Taraxacum leptocarpum:

På Riksmuseet finns ett misstänkt belägg av denna sandmaskros som är beskriven från Finland av B. Saarsoo. Enligt anteckningar på belägget är fruktens färg fel och fyndet är inte omnämnt i Wendt & Øllgaard (2015).

Maskrosor med rödgula till röda frukter uppfattades som en grupp, Erythrosperma, i början av 1900-talet (se t.ex. Dahlstedt 1909). Arter som hör till denna grupp hade redan tidigare urskilts; från Gotland publicerade Eisen & Stuxberg (1869) ”T. corniculatum”: ”der och hvar på torra backar”. Artnamnet innefattade dock även dvärgmaskros T. obliquum, som nu förs till sektionen dvärgmaskrosor sect. Obliqua. Det tidigaste belägget av en sandmaskros togs 1849 i en hage O Busarve i Roma (K.J. Lönnroth i UPS, T. marginatum det. H. Dahlstedt 1930).

Sektionen omfattar på Gotland 34 arter (29 arter funna sedan 1983), som växer på torr ängsmark i sand eller grus, hällmark och alvarmark, torra sandstränder, grusiga vägrenar, gräsmattor och i stadsmiljöer. Några av arterna, t.ex. gutemaskros T. gotlandicum, har en relativt begränsad totalutbredning, vilket gör att man kan anta att de är ursprungliga. Andra arter har kommit in sent, t.ex. blymaskros T. plumbeum, och har sin huvudutbredning utanför Gotland, i några fall utanför Skandinavien. För flertalet av arterna kan vi inte avgöra om de är ursprungliga och har spritt sig till kulturmiljöer eller om de är sent inkomna, t.ex. med hamntrafiken eller med utsäde, och förekomsterna i naturliga miljöer är sekundära.

Under Projekt Gotlands flora har vi inte begärt rapporter om de enskilda arterna i denna sektion utan bara om sektionen som helhet. När inventeringen började undgick det oss att två arter, sumpmaskros T. intercedens och Langes maskros T. langeanum, flyttats till sektionen strandmaskrosor sect. Palustria.

H. Øllgaard har granskat det herbariematerial som finns i S, vilket vi (oftast) inte kommenterar särskilt i lokallistorna.

[Taraxacum alandicum:
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Uppgiften baserades på information från C.I. Sahlin (i brev 1986). Namnet är inte formellt publicerat, och vi har inga ytterligare uppgifter om gotländska förekomster.]

[Taraxacum nordenstamii:
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Uppgiften härrör från C.I. Sahlin i brev. Vi har inte påträffat detta artepitet; troligen var artnamnet provisoriskt och kom inte att publiceras.]

Sandmaskrosor är en ganska artrik grupp med företrädesvis sydliga maskrosor som totalt omfattar ca 50 arter. De växer torrt och öppet, gärna på sand eller hällar. De har mest observerats på torrbackar. I landskapet är tolv arter funna. Eftersom många av sandmaskrosornas växtmiljöer vuxit igen under 1900-talet finns det anledning att befara att arterna gått kraftigt tillbaka. Under senare år har artgruppen inte inventerats. Flera av arterna nedan påträffas sannolikt fortfarande på kustnära betesmarker och i sandiga eller klippiga och solöppna miljöer även längre in i landet. Den enda art som tycks någorlunda vanlig är brunmaskros, som hittats på många lokaler under senare år.