sanddraba

964 Draba nemorosa L.

This widespread species probably originates from SE. Europe and W. and C. Asia and possibly also from the prairies of N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. II, p. 114 and map 105). It has been introduced into Australia and Tasmania. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 185.

En form av sanddraba f. lejocarpa med glatta skidor uppges av Ahlfvengren (1924) från Falkenberg valskvarnen, baserat på belägg från 1912 (S. Svenson i LD).

Sanddraba finns huvudsakligen i mellersta Sverige från Dalarna till Ångermanland (Mossberg m fl 1992).

Sanddraban är en ettårig sandmarksväxt. Den är för­modligen införd, men har hållit sig kvar i många år på några av sina lokaler.

Sydöstra Europa, västra Asien. I Sverige i Svealand och Norrland.

Samuelssons uppgift från Villingsberg är den enda säkra av arten efter 1800-talet, men upptas för Närke ännu i Jonsell (1993a). Möjligen utgången.

Först uppgiven av Dusén (1880): Sveg och Nilsvallen.

Sanddraban tillhör den sydostliga utbredningsgruppen med en särskild koncentration av förekomster i Ångermanland-Medelpad och utposter i sydöstra Norge. - 92 (26).

13; sällsynt i Västra Bergslagen; ett par äldre lokaler i Skogslåglandet Försvunnen på vissa lokaler, åter påletad på 4 och troligen ännu anträffbar också på 3, 5, 7, 11, 13. Ansamling i landskapets V. delar syns bero på spridningsslump samt tillgång på lämpliga ståndorter. Hade kunnat förväntas också i Östra Bergslagen Utbredningstyp (bofast): Slagg/varp?

Sanddraba är i Sverige en sällsynt växt som förekommer främst i kustlandskapen från Uppland och vidare norrut. Den växer på öppen, sandig mark som rasbranter och nipor men även på kulturpåverkade lokaler som murverk och i sandiga betesmarker. Det finns ett belägg från Öland men i detta fall torde det röra sig om etikettförväxling. Insamlaren har dock detta år samlat annat på Öland som fatsvamp Poronia punctata, grådådra Alyssum alyssoides, ölandsmåra Galium oelandicum, strandviol, Viola stagnina och våradonis Adonis vernalis.

En kollekt anges vara tagen på Gotland (LD, utan årtal och samlare), möjligen etikettförväxling.

Flera observationer visar att sanddraba kräver fuktigt väder för att gro. Under sådana förhållanden kan den gro både på sensommaren–hösten och mycket tidigt på våren. På en fuktigare plats utvecklades däremot fröplantor under 1993. På åkrarna SV, S och SO om Norrbo kyrka har sanddraban en stark population, men mängden blommande plantor varierar mycket kraftigt. Vissa år har det varit svårt att hitta några plantor alls medan det andra år har funnits gula stråk av tusentals exemplar.
Under sensommaren bildade rosetter övervintrar oskadade. Tidpunkten för blomningens början kan variera beroende på när groningen skett. Oftast är sanddraban i knopp när backskärvfrö blommar för fullt. Den blommar då från vitsippans till ekorrbärets tid, samtidigt med eller något senare än nagelört, samtidigt med backtrav. Den är samtidig med eller något tidigare än ­vårförgätmigej. Sanddraba kan sprida frö redan i skogsstjärnans tid.
Hartman (1854) uppgav att Svedberg hade sått arten på kyrkogårdsmuren i Söderhamn. Där har den dock ej setts i modern tid. Den växer på muren kring kyrkan i Segersta, där nagelört också förekommer. Insådden på Lundnäs, på isälvssand och mo, lyckades initialt väl, och arten kom upp spontant på bar jord på många ställen, men detta har inte resulterat i en permanent förekomst.Även i Johannesberg i Bjuråker har insådd på tomt misslyckats.
På de klassiska lokalerna i Sanna i Järvsö växer sanddraba bland annat i en av får uppsparkad grop i isälvssand. Arten är starkt beroende av att större eller mindre vegetationsfria ytor uppkommer. Alla lokaler är antingen på åker- eller betesmark eller på trampad och sliten mark i närheten av bebyggelse. Lokalerna i Undersvik, Färila, Järvsö och på Enskär i Söderhamn ligger på isälvsmaterial. Lokalen i Alfta, Svabensverk är på mark med inslag av masugnsslagg, och är den enda där marken antas ha ökad kalkhalt.