
röllika
Achillea millefolium
röllika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

röllika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- röllika








Inga nycklar finns för detta taxon.
Floran i Skåne.
Se plymröllika Achillea millefolium subsp. lanulosa och vanlig röllika Achillea millefolium subsp. millefolium.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Allmän
Hallands Flora
Röllika är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer på torr till frisk mark med oftast lågvuxet fältskikt - driftvallar, strandhedar, såväl betade som obetade, torrare strandängar, betesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, gräsmattor och ruderatmarker.
Ångermanlands flora
Trivialart
Närkes flora
Läkeört, betesgynnad frisk- och torrängsväxt, allm. i hela området i glesvuxen vegetation, exempelvis bryn, vägkanter, torrängar, trädor, trädgårdsland m.m.
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Västmanlands Flora
Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.
Atlas of North European vascular plants
1805 Achillea millefolium L. complex
This polymorphic species and closely related taxa form together a complex (Hultén, Circumpol. Il, p. 292; Fl. Eur. 4/1976, p. 16 2f.). A. millefolium has a wide Eurasiatic distribution. It is favoured by clearings and has been introduced into most parts of N. America and partly S. America, S. Australia and New Zealand. The species includes, among others, subsp. sudetica (Opiz) Weiss in the mountains of S. Europe. The closely related A. setacea Waldst. & Kit. occurs approximately S of the broken line. The distribution areas of the N. American A. borealis Bong. (syn.: A. nigrescens [E. Mey.] Rydb.) and A. lanulosa Nutt. are also tentatively marked on the map. The whole complex has a circumpolar distribution (Hultén, I. cit. and map 283).
NILS-arthandbok
Perenn, 1–5 dm hög ört med ytlig rotstock och underjordiska utlöpare. Bildar efterhand glesa mattor. Karaktäristiska, smala men rikligt flikiga, mörka, mjuka blad som är håriga (särskilt undersidan) och har flikar ända till basen. Flikarna är platta, men de spetsiga slutflikarna spärrar ut sig i rymden så att där inte finns några större plana ytor. Bladet liknar i stället en “fluffig korv”, som känns mjuk och något fet. Strödda stjälkblad av samma typ som rosettbladen. I toppen med en tät kvast av 3–4 mm breda korgar med ca 5 vita eller rosa kantblommor och grågula diskblommor. Liten, platt frukt som saknar hårpensel.
Röllika är mycket allmän på många slags torrare kulturmark, såsom vägkanter, betesmarker, gräsmattor, längs stigar etc. En av människans trognaste följeslagare som sällan saknas där marken odlats.
Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Ängsröllika (Achillea nobilis) (tillfällig, sällsynt) har ljusgröna blad med färre, glesare bladflikar, och något gulvita kantblommor.
Nysört (A. ptarmica) har hela blad med små men mycket vassa tänder, större korgar som ej sitter i en tät samling, och över 10 kantblommor.
Stillfrö (Descurainia sophia) (rätt vanlig, men knappast i inre Norrland) är vårannuell och har grågröna blad med fina stjärnhår på bladytorna (lupp!).
Brudbröd (FIlipendula vulgaris) (södra och mellersta Sverige) har bredare småblad som bildar ett plan, och har ej röllikans finflikighet.
Unga rosetter av kummin (Carum carvi) är ljusare gröna och har kala, plana flikar som skevar så att de blir trapplikt ordnade. Äldre exemplar har långskaftade blad.
Krussilja (Selinum carvifolia) har långskaftade, kala blad med tydligt parvis ordnade, glesare flikar.
De korgblommiga växter som har liknande blad är oftast annueller och saknar bladrosetter, men kustbalderbrå/nordbaldersbrå (Tripleurospermum maritumum subsp. matitimum/ subsp. subpolare; ogräs i Norrland, söderut vid havet) är bienn eller perenn och har bladrosetter. Bladen har dock mer utdragna flikar.
Färgkulla (Anthemis tinctoria) är perenn. Den har glesare, oftast rätt breda primärflikar som i sin tur kan ha flikar, men oftast enbart är vasst tandade. De basala bladen försvinner rätt snart.
Ölands flora
Röllika växer i allehanda torr–frisk ängsmark. Den är vanlig i betade alvartorrängar, glesare tall- eller lövskogar, tuviga fuktängar och på sandstränder. Röllika är starkt kulturgynnad och ses i sandtag, åkerkanter, vägrenar, gårdsmiljöer, gräsmattor, grusplaner, hamnar samt ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar. De flesta lokaler är betade eller slåttade men arten klarar också ett visst mått av ohävd. Sällsynt är den noterad i den extrema miljön grusalvar.
Röllika är väl spridd över hela Öland vilket det höga antal rutor den är funnen i visar.
Såvitt känt förekommer endast vanlig röllika subsp. millefolium på Öland. Rikard Sterner nämner en del avvikande former av röllika från alvarmark men någon taxonomisk rang har de inte haft under senare tid. Ibland ses röllika med rosa blommor och i odling förekommer former med mörkröda blommor.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Två underarter är kända från Gotland, vanlig röllika ssp. millefolium och plymröllika ssp. lanulosa. Den senare är emellertid bara en tillfällig besökare, uppmärksammad bara vid ett tillfälle.
Se vidare under respektive underart.
Bohusläns Flora
Röllika växer öppet på torr till frisk, oftast mager och gärna sandig, gräsbevuxen mark. Arten är starkt kulturbunden och förekommer i betesmarker, även gödslade sådana, i hällmarkshed, hagmarker, på torrbackar, åkerrenar, vägkanter och andra gräsmarksrester. Man finner den också i gräsmattor, på trädor, i grustag, på banvallar, i industriområden och på skräpmarker av olika slag.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Allestädes, till odlingsgränsen; i yttre skärgården tämligen allmän.
Vanlig röllika växer på torr mark överallt i kulturlandskapet. Plymröllika härstammar från Nordamerika och har påträffats som tillfällig på 1930–1940 -talen, antagligen inkommen med gräsfrö.
Gästriklands flora
Arten är ljuskrävande och växer helst torrt och soligt. Den undviker varaktigt fuktig mark och tynar snart bort om vegetationen sluter sig. Röllikan är oberoende av kalk och växer både på näringsfattig och näringsrik jord alltifrån gödslade skräpmarker till de magraste torrbackar nära gränsen till ren skogsmark. I gräsmattor, betesmarker, ohävdade vallar och igengräsade vägar är röllikan ett obligatoriskt inslag. Den förekommer ofta som sparsamt ogräs i kanten av åkrar och trädgårdsland men har svårt att klara markbearbetning. Röllikan är vanlig i torr ängs- och betesmark men eftersom den snarast gynnas av kvävegödsling har den inget indikatorvärde för naturliga gräsmarker. Enstaka noteringar har också gjorts i andra biotoper, t.ex. stränder, men alltid i kulturens närhet. Vid havet förekommer arten ibland på fågelgödslade skär.
Följearterna utgörs av andra vittspridda kulturmarks-växter som rödven (25%), maskrosor, vitklöver, stormåra, rödklöver, smultron och kråkvicker. Röllikan börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid och blomningen fortsätter sommaren igenom.
Hälsinglands flora
Röllika sprids med frön men fröplantor ses sällan, mest under våta vårar. På markberett hygge ses den komma upp ur fröbanken, och den var vanlig på svedjad mark i Finland (Tujulin 1967). Röllika har ett uthålligt jordstamssystem med decimeterlånga utlöpare strax under markytan. Dessa tar sig också upp genom tjocka jord- eller sandlager, men inte lika effektivt som kvickrot. Enstaka äldre blad kan på hösten bli röda, men unga blad på korta basala skott övervintrar gröna. Röllika börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, kring midsommar. Blommorna är mest vita, ibland mer eller mindre rosa. Arten bildar nya blomställningar senare på sommaren och blommar ända till efter trädens lövfällning. Den tolererar svår torka, som i augusti 1994, då den var en av de få arter som behöll bladens gröna färg och spänst och fortsatte att blomma. Om ljustillgången är god växer röllikan även på fuktig mark, men är där genom sin lågvuxenhet i underläge.
Medelpads flora
Röllikan följer vägkanterna, särskilt på glesbevuxen mineraljord med grus och sten; den finns även längs etablerade skogsbilvägar och ses ibland vid stigkanter ”långt till skogs” eller i en kraftledningsgata som i Holm. I grustäkter, på tätorternas parkeringsplatser, idrottsplaner, avläggningsytor och industritomter är den ofta pionjär. Arten är vanlig även i springor på kulturpåverkade hällar och i bergskärningar; ibland ses den på strandhällar och kan vid havet uppträda i ganska naturlig vegetation. På stränder finns den dock främst kring sandiga badplatser, slitna båtlänningar och på gistvallar. En udda förekomst sågs i en tidigare kulturpåverkad sumpskog i kalkområde i Borgsjö.