krustistel

1857 Carduus crispus L.

This species occurs as an indigenous and adventive plant in most of Europe (except S) and W. and C. Asia. It has been favoured by human settlement and introduced into E. Asia and eastern N. America. - For the North European species of the genus, see further Kazmi's Carduus monography in Mitt. Bot. Staatssamml. Mi.inchen 5/1964, p. 2 79ff. C crispus is mapped there on p. 520f.

Krustistel är en gammal, kulturberoende växt. Den tvååriga arten är konkurrenssvag och dyker upp på näringsrik, nyligen störd mark för att sedan vanligen försvinna igen efter några år. Vid Varbergs fästning finns dock exempel på en varaktig och riklig förekomst. Typiska växtplatser är vägdiken, järnvägs-, fabriks- och hamnområden, avfallstippar och annan ruderatmark samt utfyllnadsmark och nyanlagda gräsmattor.

Ogräsväxt, allm. på Närkeslätten, i Skogsbygden av lägre frekvens. Växtplatser är tipp, gödselstad, trädgård, åkerkant m.m. Vid Lännäs kyrka sågs 1989 ett sparat 10-armat jätteex. på en grav. På många lokaler växer den i grus och sand, exempelvis vid banvallar, sandtag, åkrar, åsslänter etc. Den har setts i nyligen igenväxta bäcklundar.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän(-lokalt nästan allmän) på Mälarslätten och i Ö. Skogslåglandet; för övrigt spridd-tämligen sällsynt i låglänta kulturtrakter. Minst vanlig i V. Västmanland och inre Skogslåglandet, beroende på (liksom beträffande Arctium minus och A. tomentosum), att spridning där är ofullbordad samt dessa områdets i förhållande till S. och Ö. Västmanland lägre antal och ofta glesare belägna habitationer. Torde, liksom A. tomentosum, vars utbredning är snarlik. vara klimathärdig i hela området. Utbredningstyp: S2 (pU).

I stort sett trivialart i landskapet, men sparsammare i de N-NV delarna med smärre utbredningsluckor i mer avlägsna bygder. Säkerligen kulturspridda förekomster i sydväxtberg.

Myrin 1832.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Ljungdalsby." Arten finns fortfarande i Ljungdalen, (!).

Krustistel bedöms ursprunglig på tångvallar vid havet, obetade steniga stränder och fågelöar, miljöer där den idag är ovanlig. I stället växer den främst på kväverik, öppen mark och gynnas av mänskliga aktiviteter i odlingslandskapet. Krustistel ses ofta i skräpmarker som jordhögar, stentippar, komposter och grustäkter. Växten är vanlig i gårdsmiljöer och vägrenar. Ibland ses den i betade hässlen eller kvävepåverkade betesmarker och den gynnas när röjningar eller grävningar sker. Som åkerogräs bedöms den ha minskat även om den än idag är funnen i kanten av extensivt skötta åkrar och på trädor.

Krustistel är vanlig i nära anslutning till Ölands många byar. På Stora Alvaret saknas den men har dykt upp när träddungar huggits bort. Norr om Borgholm är fynden lite glesare men växten är funnen i alla socknar. Ökad näringstillgång i landskapet har gynnat krustistel.

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Öppet, på allehanda ruderatmark: vägkanter, skräp- och soptippar, jordhögar; även gräsmattor, grustag, åkerkanter, kalkhällmark och fårbeten. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt: Visby, Bingers kvarn (Larsson 1994). Krustistel har noterats särskilt ofta runt Visby. Arten var i slutet av 1800-talet ännu sällsynt med bara elva angivna växtplatser (Johansson 1897). Under perioden 1897–1982 upptäcktes arten på ytterligare 13 växtplatser (många av dem järnvägsstationer). Krustistel ökade starkt under 1900-talet. Arten är på Gotland fortfarande vanligast i Visby med omgivningar.

Krustistel växer på kväverik, torr till frisk, störd och gärna omrörd mark. Man finner den vid gårdar och gödselstäder, på nyanlagda vägkanter, schaktmassor, industriområden och tippar.

Krustistelns stora gröna rosetter övervintrar helt gröna. Liksom kärrtistelns rosetter kväver de all annan växtlighet under sig. Arten blommar från linneans till ljungens tid. Bild i Natur och vegetation, sid. 543.