knappsäv

Se nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och bottnisk knappsäv Eleocharis palustris var. lindbergii

Allmän-täml allmän.

Knappsäv är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på grunt vatten i sjöar, småvatten och vattendrag. Underlaget är oftast mineraljord men ibland finner man den också på torv- och dystränder. I näringsfattiga sjöar bildar den ofta en karakteristisk, gles och lågvuxen ”vass” på grunt vatten.

Växten finns i två underarter i Närke (Strandhede 1961, 1966). Tidigast noterades den i kollektiv mening 1923 av Broddeson (ms) och Stålberg (1938). Knappsäv är allm. i Hallsberg och Svennevad Kjellmert (1947), Dalhielm (1985).

Se även: nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h. o. d.". Sjöstrand och andra äldre florister skilde förmodligen inte ut denna art från andra.

Av de flesta föregående florister inte skild från E. mamillata - tillsammans vanligen bedömda allmän (-tämligen allmän) i hela området. Vanlig också E. mamillata förutan, men troligen inte så frekvent som denna: tämligen allmän(-allmän)? Utbredningstyp: U.

396 Eleocharis palustris (L.) Roem. & Schult.

Syn.: Scirpus palustris L.

The map shows the distribution of this polymorphic species and the N. American E. calva Torr. and E. smallii Britt. The closely related E. macrostachya Britt. and E. mamillata H. Lindh. are presented on map no. 398. E. palustris in Eurasia includes same lower taxa (Hultén, Atlas 1971, maps 299 and 299 A; Fl. Eur. 5/1980, p. 283), in Fl. URSS III/1935, p. 75-80 recorded as species. The E. palustris population in N. America, the range of which is tentatively marked on the map, seems to be more uniform. E. palustris belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 174 and map 165). Outside the map area it occurs in C. and S. Africa and S. America, with local taxa or as an introduced plant (Hultén, 1. cit.).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på underarter enligt nedan.

Se även nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii.

Scirpus palustris

Knappsäv växer framför allt på sjöstränder, kring medelvattenlinjen och ner till några decimeters djup. Den föredrar ganska grovkornig mineralbotten (sand eller grus) men kan även påträffas på lera, dy eller torv. I mindre utsträckning finns den på motsvarande sätt vid åar. Arten förekommer vidare i kärr av olika typ, även i magra, grunda skogskärr. Den är också vanlig i kulturlandskapet, exempelvis i dammar, vid vattenhål i betesmark, längs diken och i vattensamlingar i grustag. Vid havet ersätts knappsäv i regel av agnsäv E. uniglumis men kan förekomma på utsötade ställen i strandängar samt i hällkar.

Knappsäv företräds på Öland av två underarter: nordknappsäv subsp. palustris och sydknappsäv subsp. waltersii. Av fynden är endast ca 20 % bestämda till underart och det går inte att dra några slutsatser om eventuell skillnad i biotopval eller geografisk utbredning. Den absoluta majoriteten är sydknappsäv med endast en handfull lokaler för nordknappsäv.

Nordknappsäv subsp. palustris har två varieteter: vanlig nordknappsäv var. palustris och bottnisk knappsäv var. lindbergii. Den sistnämnda är en grovvuxen ekotyp som växer på havsstränder längs Bottenhavet och Finska viken. Nordknappsäv har tunna strån, axfjällen är mörkbruna med smal hinnkant. Nöten har fyra tunna kalkborst och stiftbasen är tydligt högre än bred; 2n = 16. Denna underart med varieteter är den som ses längst norrut i Sverige (Västerbotten och Lule lappmark) men den förekommer även sällsynt i södra Götaland (Strandhede 1961).

Sydknappsäv subsp. waltersii (i Sterner 1986 benämnd Scirpus palustris subsp. palustris) har grövre strån, axfjällen har en bred silvervit hinnkant. Nöten har fyra grova kalkborst och stiftbasen är liksidig, triangulär; 2n = 38, 39. Denna underart är vanligast i de sydliga delarna av Sverige och går upp till Svealand.

Knappsäv växer på lokaler som periodvis är våta, gärna översvämmade och föredrar sandiga marker. Knappsäv är vanligare på mer näringsrika lokaler än släktingen agnsäv E. uniglumis. Däremot klarar knappsäv inte att växa på påtagligt salthaltig mark utmed själva kustlinjen, en miljö där agnsäv är vanlig. Växtlokalerna för knappsäv är ofta starkt kulturpåverkade som bevattningsdammar, vattenhål, diken, kanaler och fuktiga sandtag. Den är mindre frekvent i betade fuktängar, ohävdade kärr och sällsynt i vätar. Däremot ses knappsäv vid de större alvarträsken och även vid Ölands enda sjö, Hornsjön i Högby sn. När den växer på havsstrandängar är det oftast nära sötvattensutflöden.

Knappsäv är vanlig över större delen av Öland förutom uppe i norr i Bödas barrskogar. Arten har gynnats av alla bevattningsdammar och vattenhål som finns i dagens odlingslandskap samt den eutrofiering som skett av många sötvatten.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga till blöta, något sumpiga miljöer: våtmarker, fuktmarker, bryor (även på betesmark), vätar, å- och bäckstränder, strandängar vid sötvatten, bildar t.ex. vid Paviken i Eskelhem ett sammanhängande bestånd utanför en zon med agnsäv och innanför bestånd av plattstarr Carex disticha och bunkestarr C. elata. Mer sällan i dike, fuktigt änge och källmyr. Liksom i dag angiven som ”Allm.” av Johansson (1897), vilket dock kan ha innefattat även E. uniglumis. Trots detta förmodligen konstant frekvens.

Endast sydknappsäv ssp. waltersii är känd från Gotland.

Knappsäv växer på grunt vatten i sjöar, lugna vattendrag och småvatten som diken och dammar, oftast på sand, grus eller lera men ibland även på dy. Man träffar också på den i öppna kärr, hällkar, mossgölar, skogskärr och någon gång i grustag och andra skräpmarker. Underarterna har i allmänhet inte beaktats och endast ett fåtal fynd har bestämts till underart. De redovisas under nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii.

Knappsäven växer på flacka, leriga–grusiga sjöstränder, från högvattenlinjen ned till någon decimeters djup. Den finns dessutom ofta i fuktängar och i hällkar i skärgården, dock inte så ofta som veksäv. Den är också vanlig i grävda diken och dammar. Den vanliga underarten är nordknappsäv, subsp. palustris. En mer storvuxen form, sydknappsäv – subsp. vulgaris, förekommer vid sandiga fattigsjöstränder samt i hällkar i skärgården. Den är nog ganska sällsynt, men säkert även förbisedd.

Se även lokaler för sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii

Tämligen allmän i Uppland som helhet. 401 kartblad, 676 kvadranter.
Almq. Allmän, dock sällsynt på de yttre skären.
Knappsäv växer mestadels i sötvatten på näringsrika sjö- och åstränder, i dammar, diken och fuktgropar i betesmarker. Den är även rapporterad från havsstrandängar

Både nordknappsäv och sydknappsäv förekommer, men endast ett fåtal inventerare har skiljt ut underarterna.

Knappsäv är en snabb kolonisatör till exempel på fläckar av uppfrysningsjord vid Ängerån tillsammans med ärtstarr, myrtåg, brunven och kärrsälting, men blir sannolikt långlivad där miljön är lämplig. Den växer mest på sjö- och älvstrand, gärna på sand. Den har även hittats i upp till 75 cm djupt vatten, där dess omkring 4 mm grova och mer än meterlånga strån egendomligt nog samlas till knippen som liknar en kärve som är hopbunden i mitten, vid vattenytan, trots att stråna utgår som rader av skott från raka jordstammar.

Knappsäven har två underarter, nordknappsäv subsp. palustris och sydknappsäv subsp. waltersii, vilkas namn påvisar deras geografiska fördelning. Av nordknappsäv finns två ekologiskt skilda varieteter, bottnisk knappsäv var. lindbergii på havsstrand kring Bottenhavet och Bottenviken och vanlig nordknappsäv var. palustris som är den enda som påträffas i inlandet.

Se även bottnisk knappsäv Eleocharis palustris var. lindbergii, vanlig nordknappsäv Eleocharis palustris var. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii