Taxasida

knappsäv

Eleocharis palustris

(L.) Roem. & Schult.

knappsäv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

knappsäv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • knappsäv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Eleocharis palustris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Eleocharis palustris (L.) Roem.
Svenskt namn
knappsäv
icelandic
Vatnsnál
norwegianBokmal
sumpsivaks
norwegianNynorsk
sumpsivaks
Finskt namn
rantaluikka
finlandSwedish
knappsäv
Foton
Patrik Engström
Stornäsets NR 2024-07-06
Anders Delin
Hemstanäs, Skog 2013-06-26
Patrik Engström
Storön 2013-07-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Se nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och bottnisk knappsäv Eleocharis palustris var. lindbergii

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-täml allmän.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Knappsäv är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på grunt vatten i sjöar, småvatten och vattendrag. Underlaget är oftast mineraljord men ibland finner man den också på torv- och dystränder. I näringsfattiga sjöar bildar den ofta en karakteristisk, gles och lågvuxen ”vass” på grunt vatten.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Växten finns i två underarter i Närke (Strandhede 1961, 1966). Tidigast noterades den i kollektiv mening 1923 av Broddeson (ms) och Stålberg (1938). Knappsäv är allm. i Hallsberg och Svennevad Kjellmert (1947), Dalhielm (1985).

Se även: nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "h. o. d.". Sjöstrand och andra äldre florister skilde förmodligen inte ut denna art från andra.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Av de flesta föregående florister inte skild från E. mamillata - tillsammans vanligen bedömda allmän (-tämligen allmän) i hela området. Vanlig också E. mamillata förutan, men troligen inte så frekvent som denna: tämligen allmän(-allmän)? Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

396 Eleocharis palustris (L.) Roem. & Schult.

Syn.: Scirpus palustris L.

The map shows the distribution of this polymorphic species and the N. American E. calva Torr. and E. smallii Britt. The closely related E. macrostachya Britt. and E. mamillata H. Lindh. are presented on map no. 398. E. palustris in Eurasia includes same lower taxa (Hultén, Atlas 1971, maps 299 and 299 A; Fl. Eur. 5/1980, p. 283), in Fl. URSS III/1935, p. 75-80 recorded as species. The E. palustris population in N. America, the range of which is tentatively marked on the map, seems to be more uniform. E. palustris belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 174 and map 165). Outside the map area it occurs in C. and S. Africa and S. America, with local taxa or as an introduced plant (Hultén, 1. cit.).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på underarter enligt nedan.

Se även nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Scirpus palustris

Knappsäv växer framför allt på sjöstränder, kring medelvattenlinjen och ner till några decimeters djup. Den föredrar ganska grovkornig mineralbotten (sand eller grus) men kan även påträffas på lera, dy eller torv. I mindre utsträckning finns den på motsvarande sätt vid åar. Arten förekommer vidare i kärr av olika typ, även i magra, grunda skogskärr. Den är också vanlig i kulturlandskapet, exempelvis i dammar, vid vattenhål i betesmark, längs diken och i vattensamlingar i grustag. Vid havet ersätts knappsäv i regel av agnsäv E. uniglumis men kan förekomma på utsötade ställen i strandängar samt i hällkar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Knappsäv företräds på Öland av två underarter: nordknappsäv subsp. palustris och sydknappsäv subsp. waltersii. Av fynden är endast ca 20 % bestämda till underart och det går inte att dra några slutsatser om eventuell skillnad i biotopval eller geografisk utbredning. Den absoluta majoriteten är sydknappsäv med endast en handfull lokaler för nordknappsäv.

Nordknappsäv subsp. palustris har två varieteter: vanlig nordknappsäv var. palustris och bottnisk knappsäv var. lindbergii. Den sistnämnda är en grovvuxen ekotyp som växer på havsstränder längs Bottenhavet och Finska viken. Nordknappsäv har tunna strån, axfjällen är mörkbruna med smal hinnkant. Nöten har fyra tunna kalkborst och stiftbasen är tydligt högre än bred; 2n = 16. Denna underart med varieteter är den som ses längst norrut i Sverige (Västerbotten och Lule lappmark) men den förekommer även sällsynt i södra Götaland (Strandhede 1961).

Sydknappsäv subsp. waltersii (i Sterner 1986 benämnd Scirpus palustris subsp. palustris) har grövre strån, axfjällen har en bred silvervit hinnkant. Nöten har fyra grova kalkborst och stiftbasen är liksidig, triangulär; 2n = 38, 39. Denna underart är vanligast i de sydliga delarna av Sverige och går upp till Svealand.

Knappsäv växer på lokaler som periodvis är våta, gärna översvämmade och föredrar sandiga marker. Knappsäv är vanligare på mer näringsrika lokaler än släktingen agnsäv E. uniglumis. Däremot klarar knappsäv inte att växa på påtagligt salthaltig mark utmed själva kustlinjen, en miljö där agnsäv är vanlig. Växtlokalerna för knappsäv är ofta starkt kulturpåverkade som bevattningsdammar, vattenhål, diken, kanaler och fuktiga sandtag. Den är mindre frekvent i betade fuktängar, ohävdade kärr och sällsynt i vätar. Däremot ses knappsäv vid de större alvarträsken och även vid Ölands enda sjö, Hornsjön i Högby sn. När den växer på havsstrandängar är det oftast nära sötvattensutflöden.

Knappsäv är vanlig över större delen av Öland förutom uppe i norr i Bödas barrskogar. Arten har gynnats av alla bevattningsdammar och vattenhål som finns i dagens odlingslandskap samt den eutrofiering som skett av många sötvatten.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Fuktiga till blöta, något sumpiga miljöer: våtmarker, fuktmarker, bryor (även på betesmark), vätar, å- och bäckstränder, strandängar vid sötvatten, bildar t.ex. vid Paviken i Eskelhem ett sammanhängande bestånd utanför en zon med agnsäv och innanför bestånd av plattstarr Carex disticha och bunkestarr C. elata. Mer sällan i dike, fuktigt änge och källmyr. Liksom i dag angiven som ”Allm.” av Johansson (1897), vilket dock kan ha innefattat även E. uniglumis. Trots detta förmodligen konstant frekvens.

Endast sydknappsäv ssp. waltersii är känd från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Knappsäv växer på grunt vatten i sjöar, lugna vattendrag och småvatten som diken och dammar, oftast på sand, grus eller lera men ibland även på dy. Man träffar också på den i öppna kärr, hällkar, mossgölar, skogskärr och någon gång i grustag och andra skräpmarker. Underarterna har i allmänhet inte beaktats och endast ett fåtal fynd har bestämts till underart. De redovisas under nordknappsäv Eleocharis palustris subsp. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i vatten eller på mer eller mindre dyiga bottnar vid stränder av sjöar, åar och bäckar, även i diken och kanaler samt vid dammar. Under inventeringen har inte landskapets båda underarter uppmärksammats mer än av någon enstaka inventerare. Enligt nya och äldre belägg kontrollerade av S-O. Strandhede är dock sydlig knappsäv E. palustris ssp. vulgaris spridd på lerområdena vid Vänern och i Göteborgsområdet. Nordliga knappsäv E. palustris ssp. palustris är vanlig i de södra och östra delarna av landskapet och i de magrare skogsbygderna. Arten är vanlig i hela landskapet. 593 rutor (71 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Knappsäven växer på flacka, leriga–grusiga sjöstränder, från högvattenlinjen ned till någon decimeters djup. Den finns dessutom ofta i fuktängar och i hällkar i skärgården, dock inte så ofta som veksäv. Den är också vanlig i grävda diken och dammar. Den vanliga underarten är nordknappsäv, subsp. palustris. En mer storvuxen form, sydknappsäv – subsp. vulgaris, förekommer vid sandiga fattigsjöstränder samt i hällkar i skärgården. Den är nog ganska sällsynt, men säkert även förbisedd.

Se även lokaler för sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Tämligen allmän i Uppland som helhet. 401 kartblad, 676 kvadranter.
Almq. Allmän, dock sällsynt på de yttre skären.
Knappsäv växer mestadels i sötvatten på näringsrika sjö- och åstränder, i dammar, diken och fuktgropar i betesmarker. Den är även rapporterad från havsstrandängar

Både nordknappsäv och sydknappsäv förekommer, men endast ett fåtal inventerare har skiljt ut underarterna.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Knappsäv är ursprunglig. Den anges som allmän i Gävletraktens växter 1863 men uppgiften torde innefatta även veksäv och agnsäv.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Knappsäv är en snabb kolonisatör till exempel på fläckar av uppfrysningsjord vid Ängerån tillsammans med ärtstarr, myrtåg, brunven och kärrsälting, men blir sannolikt långlivad där miljön är lämplig. Den växer mest på sjö- och älvstrand, gärna på sand. Den har även hittats i upp till 75 cm djupt vatten, där dess omkring 4 mm grova och mer än meterlånga strån egendomligt nog samlas till knippen som liknar en kärve som är hopbunden i mitten, vid vattenytan, trots att stråna utgår som rader av skott från raka jordstammar.

Knappsäven har två underarter, nordknappsäv subsp. palustris och sydknappsäv subsp. waltersii, vilkas namn påvisar deras geografiska fördelning. Av nordknappsäv finns två ekologiskt skilda varieteter, bottnisk knappsäv var. lindbergii på havsstrand kring Bottenhavet och Bottenviken och vanlig nordknappsäv var. palustris som är den enda som påträffas i inlandet.

Se även bottnisk knappsäv Eleocharis palustris var. lindbergii, vanlig nordknappsäv Eleocharis palustris var. palustris och sydknappsäv Eleocharis palustris subsp. waltersii

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Knappsäv är den vanligaste av våra Eleocharis-arter och finns från brackvattenområdena vid kusten upp längs älvarna och åarna till sjöar i skogsområdena. Den bildar ofta ett bälte i vattenbrynet och föredrar skyddade stränder. Knappsäv växer längst ned på stranden (hydrolitoral) och efterföljs ofta utåt av sjöfräken Equisetum fluviatile.