kärrviol

Gammal bofast art.

Allmän

1333 Viola palustris L.

This species, common in N. Europe, belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 122 and map 103). The map is somewhat generalized. The population in the British Isles, France and Spain is distinguished as subsp. juressii (K. Wein) Fourn. See further no. 1334. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 289.

Kärrviol är ursprunglig. Den är nästan alltid närvarande och ofta även riklig vid källor och bland vitmossa på sötvattensstränder. Dessutom är den vanlig i kärr och fuktstråk i skogar av olika sammansättning. Arten är något kulturgynnad och förekommer ganska ofta i fuktiga slåtter- och naturbetesmarker samt i skogs- och vägdiken.

Allm. på fuktig–våt mark i hela området. Vid Lekeberga i Hidinge uthärdade växten 1989 ännu i en f.ö. steril barrmatta under planterade granar.

Odaterade gamla lämningar av arten finns från myrar vid Ervalla i Axberg (Kjellmark 1899).

Trivialart, vid havsstränder vanligare utmed den flacka norra kuststräckan.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området (med smärre luckor i Sydöstra Västmanlands uppodlade åkerbygder). Utbredningstyp: U.

Perenn, upp till 1 dm hög ört med jordstam. Växer i glesa bestånd med bladen instuckna bland andra växter. Bladen kommer upp ett och ett direkt från jordstammen. De är långskaftade, med njurformad, eller kort hjärtlik bladskiva som har jämt naggad kant (långa, rundade, mycket jämt utvecklade tänder) och antydan till spets. De är plastigt glänsande och fullständigt kala. Ogrenad blomstängel som även den kommer upp från jordstängeln. Den har 2, små, spetsiga, någorlunda motsatta högblad som sitter mitt på stängeln, och en typisk, blekviolett violblomma i toppen. Frukten är (liksom hos alla violer) en kapsel som vid mognaden spricker upp i toppen i 3 båtlika delar som står ut som en mercedesstjärna. I varje “båt” finns kulrunda frön som små “passagerare”.

Kärrviol förekommer på många slag av fuktig eller blöt mark, såsom fuktängar, strandängar, fuktskog, myrkanter, stränder etc Den är i regel allmän, men ovanlig i det kontinentalt präglade, inre norra Norrland.

Förväxlingsrisk:
Den enda andra växt som har enstaka, njur- eller svagt hjärtformade blad som sticker upp ett och ett från jordstammar är mossviol (Viola epipsila). Denna har i regel något större, mer långskaftade, spetsigare blad, men detta varierar. Bladundersidorna, särskilt nerverna, har dock alltid små, styva hår (“glashår”). På blomstängeln sitter högbladen långt ovanför mitten, och blomman är något större, med längre sporre. Mossviol och kärrviol hybridiserar lätt, och förmodligen allmänt. Betrakta alla kärrviollika violer med enstaka hår under bladen som “åtmisntone” hybrider. Sådana skall ej tas med som kärrviol.
Övriga violer har antingen bladen i rosett eller en grenad stängel med flera blad och blomskaft utgående från bladvecken.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Kärrviol förekommer på våt eller fuktig, gyttjeblandad, gärna något sur jord. Den förekommer i kärr av olika slag, särskilt skogs- och laggkärr, där den oftast växer i kanterna och på tuvor. Arten anträffas också i löv- och gransumpskog, i våta och fuktiga betesmarker, vid källor och på stränder. Den är kulturgynnad och uppträder gärna i diken och utmed fuktiga vägrenar. På utdikad mark och igenlagda mossodlingar kan den ibland bilda stora bestånd.

Kärrviol växer i fuktiga skogar på kalkfattig mark som sumpskogar med klibbal eller glasbjörk, tallskog på sand med blöthålor samt fuktig blandskog med gran och klibbal. Kärrviol kan växa i skogskärr med viden Salix sp. Vid några tillfällen är den också funnen i en gammal torvgrav, på gungfly med vitmossor, längs skogsdike och vid luftningsdamm för avloppsvatten.

Kärrviol är ovanlig på Öland och växer endast i kalkfattigare områden. Vanligast är den längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Det utdikade Vedborms träsk och de fuktiga skogarna innanför sanddynerna längs Bödabukten hyser flera förekomster. Söder om Borgholm växer kärrviol väster om väg 136 på den kalkfattigare delen av mellersta Öland. Lokalerna vid Köping tall har inte återfunnits. Utdikningar har bidragit till att kärrviol försvunnit från många av sina gamla lokaler. Även igenväxning av magra, fuktiga marker har bidragit till minskningen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Säve (1837): Romamyr och Akebäcksmyr. Uppgiften dementerades av Johansson (1897); enligt honom är Säves belägg ”oriktigt bestämdt”. Ett belägg, enligt etiketten samlat på Gotland 1890 (E. Flodmark i S), är däremot kärrviol (det. A.L. Jerbo 1983), men lokalen är säkerligen felskriven (övriga 97 belägg i S samlade av Flodmark 1890 är från andra landskap). Även ett ark från Visby 1901 (G. Bäckdahl i OHN) är troligen feletiketterat.

Kärrviol växer både exponerat och i skugga på blöt eller fuktig jord i fuktängar, öppna kärr, skogskärr, sumpskogar, bland vitmossa i mossekanter och små myrfragment i kustens hällmarker samt i betesmarker, på sjöstränder, i diken och källdråg.

Kärrviol är en ursprunglig växt. Den anges som allmän i botaniska referenser från 1800-talet och har knappast förändrat sin förekomst sedan dess.

Myrar är ytterligare en viktig miljö för arten. Kärrviolen är vanlig både i öppna och glest skogbeväxta fattigkärr. Den kan finnas långt ut på myrvidden och växer även på gungfly i kanten av skogstjärnar. Kärrviolen växer däremot inte i mossar och bara vid ett tillfälle har den noterats i extremrikkärr. I kulturlandskapet växer kärrviolen gärna i betade strandängar eller på annan fuktig ängsmark. Åkrar och ängar som lämnas oskötta invaderas ofta av kärrviol. Ett mycket stort antal förekomster har också noterats i diken och fuktiga vägkanter.

De vanligaste följeväxterna är älggräs, blodrot och glasbjörk. I myrar är även kråkklöver, vattenklöver och tranbär vanligt sällskap. I skogen tillkommer istället gran, ekorrbär, skogsfräken, hultbräken och vitsippa. Kärrviolen blommar samtidigt med vitsippa och andra violer.

Kärrviol sprider sig med jordstammar i mossa och förna och tar sig även upp i höga tuvor av styltstarr. Den spred sig till den blottlagda bottnen av ett övergivet flottningsmagasin i Ängerån och hade 1997 koloniserat en sandbank som lades upp i Galvån av högvatten 1985.
Kärrviolen börjar blomma samtidigt med harsyran, i senare delen av vitsippans tid. Den är överblommad i linneans tid. Inget grönt övervintrar. Den är vanlig på de flesta fuktiga marktyper men har lägre krav på mull och näring än mossviolen och kan växa i vegetation som brukar förknippas med lägre pH.

Kärrviol hybridiserar med mossviol, se under denna.