Taxasida

kärrviol

Viola palustris

L.

kärrviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

kärrviol är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kärrviol
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Viola palustris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Viola palustris L.
Svenskt namn
kärrviol
icelandic
Mýrfjóla
norwegianBokmal
myrfiol
norwegianNynorsk
myrfiol
Finskt namn
suo-orvokki
finlandSwedish
kärrviol
Danskt namn
Eng-viol
Foton
Ingemar Gustafsson
Orsa 2016-06-20
Katarina Stenman
Lappsanden, Bjuröklubb 2024-06-01
Anders Delin
Långnäsudden, Bergvik 2011-05-31
Anders Delin
Skärjån, Skog 2015-05-27
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-01
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-05-11
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2020-06-18
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2014-06-23
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-05-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1333 Viola palustris L.

This species, common in N. Europe, belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 122 and map 103). The map is somewhat generalized. The population in the British Isles, France and Spain is distinguished as subsp. juressii (K. Wein) Fourn. See further no. 1334. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 289.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kärrviol är ursprunglig. Den är nästan alltid närvarande och ofta även riklig vid källor och bland vitmossa på sötvattensstränder. Dessutom är den vanlig i kärr och fuktstråk i skogar av olika sammansättning. Arten är något kulturgynnad och förekommer ganska ofta i fuktiga slåtter- och naturbetesmarker samt i skogs- och vägdiken.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. på fuktig–våt mark i hela området. Vid Lekeberga i Hidinge uthärdade växten 1989 ännu i en f.ö. steril barrmatta under planterade granar.

Odaterade gamla lämningar av arten finns från myrar vid Ervalla i Axberg (Kjellmark 1899).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, vid havsstränder vanligare utmed den flacka norra kuststräckan.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området (med smärre luckor i Sydöstra Västmanlands uppodlade åkerbygder). Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, upp till 1 dm hög ört med jordstam. Växer i glesa bestånd med bladen instuckna bland andra växter. Bladen kommer upp ett och ett direkt från jordstammen. De är långskaftade, med njurformad, eller kort hjärtlik bladskiva som har jämt naggad kant (långa, rundade, mycket jämt utvecklade tänder) och antydan till spets. De är plastigt glänsande och fullständigt kala. Ogrenad blomstängel som även den kommer upp från jordstängeln. Den har 2, små, spetsiga, någorlunda motsatta högblad som sitter mitt på stängeln, och en typisk, blekviolett violblomma i toppen. Frukten är (liksom hos alla violer) en kapsel som vid mognaden spricker upp i toppen i 3 båtlika delar som står ut som en mercedesstjärna. I varje “båt” finns kulrunda frön som små “passagerare”.

Kärrviol förekommer på många slag av fuktig eller blöt mark, såsom fuktängar, strandängar, fuktskog, myrkanter, stränder etc Den är i regel allmän, men ovanlig i det kontinentalt präglade, inre norra Norrland.

Förväxlingsrisk:
Den enda andra växt som har enstaka, njur- eller svagt hjärtformade blad som sticker upp ett och ett från jordstammar är mossviol (Viola epipsila). Denna har i regel något större, mer långskaftade, spetsigare blad, men detta varierar. Bladundersidorna, särskilt nerverna, har dock alltid små, styva hår (“glashår”). På blomstängeln sitter högbladen långt ovanför mitten, och blomman är något större, med längre sporre. Mossviol och kärrviol hybridiserar lätt, och förmodligen allmänt. Betrakta alla kärrviollika violer med enstaka hår under bladen som “åtmisntone” hybrider. Sådana skall ej tas med som kärrviol.
Övriga violer har antingen bladen i rosett eller en grenad stängel med flera blad och blomskaft utgående från bladvecken.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kärrviol förekommer på våt eller fuktig, gyttjeblandad, gärna något sur jord. Den förekommer i kärr av olika slag, särskilt skogs- och laggkärr, där den oftast växer i kanterna och på tuvor. Arten anträffas också i löv- och gransumpskog, i våta och fuktiga betesmarker, vid källor och på stränder. Den är kulturgynnad och uppträder gärna i diken och utmed fuktiga vägrenar. På utdikad mark och igenlagda mossodlingar kan den ibland bilda stora bestånd.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kärrviol växer i fuktiga skogar på kalkfattig mark som sumpskogar med klibbal eller glasbjörk, tallskog på sand med blöthålor samt fuktig blandskog med gran och klibbal. Kärrviol kan växa i skogskärr med viden Salix sp. Vid några tillfällen är den också funnen i en gammal torvgrav, på gungfly med vitmossor, längs skogsdike och vid luftningsdamm för avloppsvatten.

Kärrviol är ovanlig på Öland och växer endast i kalkfattigare områden. Vanligast är den längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Det utdikade Vedborms träsk och de fuktiga skogarna innanför sanddynerna längs Bödabukten hyser flera förekomster. Söder om Borgholm växer kärrviol väster om väg 136 på den kalkfattigare delen av mellersta Öland. Lokalerna vid Köping tall har inte återfunnits. Utdikningar har bidragit till att kärrviol försvunnit från många av sina gamla lokaler. Även igenväxning av magra, fuktiga marker har bidragit till minskningen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Säve (1837): Romamyr och Akebäcksmyr. Uppgiften dementerades av Johansson (1897); enligt honom är Säves belägg ”oriktigt bestämdt”. Ett belägg, enligt etiketten samlat på Gotland 1890 (E. Flodmark i S), är däremot kärrviol (det. A.L. Jerbo 1983), men lokalen är säkerligen felskriven (övriga 97 belägg i S samlade av Flodmark 1890 är från andra landskap). Även ett ark från Visby 1901 (G. Bäckdahl i OHN) är troligen feletiketterat.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kärrviol växer både exponerat och i skugga på blöt eller fuktig jord i fuktängar, öppna kärr, skogskärr, sumpskogar, bland vitmossa i mossekanter och små myrfragment i kustens hällmarker samt i betesmarker, på sjöstränder, i diken och källdråg.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till fuktig mark i kärr, både fattiga och rika, i sumpskogar, längs diken och bäckar. Finns även i fuktiga betesmarker och vid grundvattenutflöden på stränder. Mycket vanlig i hela landskapet. 794 rutor (96 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordamerika. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (84%). Kärrviol är en flerårig art med krypande jordstam som bildar utbredda bestånd på fuktiga humusrika platser i skog, i kärr- och mossekanter, på våta gräsmarker och stränder samt i skogsdiken. Genom sitt krypande växtsätt kan arten tillfälligt bli mycket talrik på fuktiga hyggen och dikad våtmark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, i vissa trakter i nordväst mycket allmän, men ovanligare i de centrala jordbruksområdena. 625 kartblad, 1785 kvadranter.
Almq. Allmän åtminstone i skogstrakterna; på lerslätten och i yttre skärgården spridd.
Kärrviol växer på allehanda fuktiga marker, såsom i sumpskogar, på stränder och i kärr, både fattigkärr och rikkärr. Stundom finner man den på gungflyn och vid kusten i kanten av hällkar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Kärrviol är en ursprunglig växt. Den anges som allmän i botaniska referenser från 1800-talet och har knappast förändrat sin förekomst sedan dess.

Myrar är ytterligare en viktig miljö för arten. Kärrviolen är vanlig både i öppna och glest skogbeväxta fattigkärr. Den kan finnas långt ut på myrvidden och växer även på gungfly i kanten av skogstjärnar. Kärrviolen växer däremot inte i mossar och bara vid ett tillfälle har den noterats i extremrikkärr. I kulturlandskapet växer kärrviolen gärna i betade strandängar eller på annan fuktig ängsmark. Åkrar och ängar som lämnas oskötta invaderas ofta av kärrviol. Ett mycket stort antal förekomster har också noterats i diken och fuktiga vägkanter.

De vanligaste följeväxterna är älggräs, blodrot och glasbjörk. I myrar är även kråkklöver, vattenklöver och tranbär vanligt sällskap. I skogen tillkommer istället gran, ekorrbär, skogsfräken, hultbräken och vitsippa. Kärrviolen blommar samtidigt med vitsippa och andra violer.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Kärrviol sprider sig med jordstammar i mossa och förna och tar sig även upp i höga tuvor av styltstarr. Den spred sig till den blottlagda bottnen av ett övergivet flottningsmagasin i Ängerån och hade 1997 koloniserat en sandbank som lades upp i Galvån av högvatten 1985.
Kärrviolen börjar blomma samtidigt med harsyran, i senare delen av vitsippans tid. Den är överblommad i linneans tid. Inget grönt övervintrar. Den är vanlig på de flesta fuktiga marktyper men har lägre krav på mull och näring än mossviolen och kan växa i vegetation som brukar förknippas med lägre pH.

Kärrviol hybridiserar med mossviol, se under denna.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kärrviol hör hemma i lågbevuxen, näringsfattig och blöt mark. Som mest framträdande är den kanske på magra skogsodlingar i sura trakter. Där är den regelbunden i dikeskanter och sumpiga svackor på ängar och vallar, och man ser den i mängd på gamla myrodlingar, gärna bland björnmossa. Arten har också varit typisk på välhävdad fuktig hackslått; även idag kan man se de rundade bladen i fuktstråk på gräsklippta ytor.
Kärrviolen växer naturligt på myrar, där den särskilt finns på tuvor i fattigkärr, men också i blöta intermediära kärr. I rikare myrar västerut ersätts den gärna av mossviol V. epipsila. I vattenrika tuviga skogskärr kan man se kärrviol växa uppe på tuvor av styltstarr Carex nigra subsp. juncella. Den är också vanlig i småkärr som i försumpade sluttningar på kustnära berg, där den har följeväxter som stjärnstarr Carex echinata och hundstarr C. nigra subsp. nigra. Den förekommer även i vitmossafläckar i blöt gransumpskog och i tidvis torrlagda kärrhål i skog, gärna under viden och i björksumpskog. Arten är vanlig längs skogsbäckar och -åar och växer där intill vattnet på nakna sediment eller på tvära erosionskanter. På deltan har den setts bilda stora mattor. Vid skogssjöarna finns den på morän- och grusstränder, där den med förkärlek koloniserar stenar, gamla stubbar och virke i strandkanten.