Taxasida

kanadensiskt gullris

Solidago canadensis

L.

kanadensiskt gullris är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

kanadensiskt gullris är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kanadensiskt gullris
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Solidago canadensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Solidago canadensis L.
Svenskt namn
kanadensiskt gullris
norwegianBokmal
kanadagullris
norwegianNynorsk
kanadagullris
Finskt namn
kanadanpiisku
finlandSwedish
kanadensiskt gullris
Danskt namn
Canadisk gyldenris
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2010-08-29
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2023-09-16
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Prydnadsväxt från Nordamerika, sällan säkert skild från höstgullris. Ståndorter är ödetomter, grustag, vägkanter, tippar m.m. Ett stort ymn. bestånd sågs i en vall vid reningsverket vid Oset i Almby 1990. Växten var ett allmänt ogräs i Almby–Gustavsviksområdet 1990 (Harald Johansson, OREB).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kanadensiskt gullris växer i täta och ibland även vidsträckta bestånd på torra till friska, vildvuxna gräsmarker i och kring tätorter men också i anslutning till vägar järnvägar, utfyllnadsområden och avfallstippar.

Arten, som är hemmahörande i Nordamerika, har odlats i Sverige sedan 1790-talet (Malmgren 1982). Först under 1920-talet blev denna och närstående arter och hybrider allmänna i odling (Hylander 1971). Därmed började de också förvildas i snabb takt.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Örtenblad 1973.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Nu allmän-tämligen allmän i kulturområden (i regel nära bebyggelse) i hela V. Bergslagen (med stegrad frekvens inom Vikers kalkområde); för övrigt vanligen tämligen allmän-spridd i kulturtrakter (på några håll fortfarande blott få fynd). Funnen i alla delområden Stadd i ökning. Härdig i hela området. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Kanadensiskt gullris och höstgullris

Perenna, beståndsbildande örter (jordstam!). Styv, rak, rik- och tätbladig, 5–25 dm hög stängel (oftast meterhög) som är kal nedtill, men tilltagande hårig uppåt. Ofta med små bladskott i bladvecken. Stjälkblad kortskaftade, smalt elliptiska med vass, utdragen spets, de nedre är mycket smala. Bladytan löper gradvis ned längs skaftet och fortsätter som en tunn vingkant, så att ingen skarp övergång finns mellan skiva och skaft. Bladets huvudnerver är utstående på undersidan, särskilt tydligt i skaftet. Endast 2 stora, framåtriktade sidonerver som i yttre delen löper parallellt med mittnerven. Övriga nerver bildar en nätlik struktur. De övre 2/3 av bladskivans kant (ibland mer) har glesa, mycket skarpa, framåtriktade tänder, som kan vara rätt grova och “spretande”. Bladen kan vara kala eller håriga (se “variation”), men har alltid korta hår på själva kanten (lupp!). De övre bladen är närmast oskaftade och kan sakna tänder.

Mycket typisk blomställning av långa, slanka, utåtböjda grenar i stängelns topp. Korgarna är små och gula, och sitter i rad på tunna skaft längs grenarna. I korgarnas mitt är blommorna rörlika, men de i kanten har 2–5 mm långa strålblommor. Frukten är en liten nöt med hårpensel.

Dessa båda gullris är inkomlingar från Nordamerika. De har odlats som prydnadsväxter och etablerats i stor skala. Kanadensiskt gullris är vanligast, men höstgullris var tidigare förbisedd, så en del uppgifter kan avse den. I landets södra halva väl etablerade på öppen gräsmark, tomtmark och skräpmark. Ses ofta i slänter i trafiknära miljöer, såsom vägrenar, järnvägsvallar etc.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(inkl. S. altissima)
Status: ursprungligen odlad som prydnadsväxt och förvildad, men nu sedan länge fullständigt naturaliserad. Först uppgiven 1850 från Ivetofta (Zett i LD), men odlad redan 1749 i Bjäresjö (Linné 1751).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: tämligen variabel i ett flertal karaktärer och variationen är åtminstone i Europa otillräckligt studerad. Det som ibland kallats jättegullris Solidago altissima är en tveksam art som är oskarpt avgränsad från S. canadensis s. str., men former som borde kunna föras hit har samlats åtminstone i Höör 1998 (3D0b3437, TTy det. TTy).

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Kanadensiskt gullris är en nordamerikansk art, som odlats som prydnadsväxt sedan 1790-talet (Malmgren 1982). Växten blev mycket populär under 1920-talet (Hylander 1971) och började då också förvildas. Dess expansion blev dock i Småland inte påtaglig förrän i slutet av 1940-talet; den pågår ännu. Arten växer på fuktig till torr, ofta grusig jord i skogsbryn och grustag samt på järnvägsvallar, vägslänter, industriplaner och skräpmark. Den frösprider sig med lätthet och bildar ibland stora bestånd som kväver annan vegetation.
Funnen i 967 rutor; tidigare uppgifter från 30 rutor. Vanlig i stora delar av västra Småland, i övrigt ganska vanlig; längst i nordost dock ganska sällsynt. – Förvildad; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kanadensiskt gullris härstammar från Nordamerika och har varit populär som trädgårdsväxt under främst 1900-talet; från odling har den sedan spridit sig ut i landskapet. På flera håll i vårt land bedöms den vara invasiv. Första fyndet gjordes så sent som 1981 på Öland men sedan dess har växten erövrat en stor del av ön.

Kanadensiskt gullris växer gärna på grusig och något näringsrik mark på tillfälliga lokaler som jordtippar och komposthögar. Men den ses även i vägrenar, åkerkanter, trädor, gamla sandtag, grusplaner, övergiven industrimark och betade hässlen, alla ställen där den kan bli långlivad. När Mörbylånga kommun grävde ner nya vattenledningar längs vägen till Bostorp, N. Möckleby sn, var arten snabbt på plats.

Kanadensiskt gullris är främst funnen nära de större tätorterna Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. För övrigt finns spridda fynd över ön. Stora Alvaret är ännu fritt från arten men den skulle kunna dyka upp på en del mindre skarpa alvartorrängar, särskilt efter att röjningar har skett. Växten kan bilda hybrider med gullris S. virgaurea, en växt som minskat på Öland och som skulle drabbas extra hårt av hybridisering. Kanadensiskt gullris bedöms som bofast i landskapet.

Kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, även kvarstående, tillfällig.
Kvarstående i f.d. trädgårdar och förvildad på soptippar, trädor, gräsmattor, skräphögar och vägkanter. Arten har rapporterats från följande socknar under våra inventeringar: Levide, Fröjel (2 lokaler), Klinte, Eskelhem, Tofta, Visby (4 lokaler), Buttle, Sjonhem, Väskinde, Martebo, Lärbro och Fårö. Förväxling med höstgullris S. gigantea eller hybriden mellan arterna kan ha skett i något fall (Johansson 1998).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kandensiskt gullris är en odlad prydnadsväxt från Nordamerika, som lätt förvildas och sedan länge är naturaliserad. Den kan bilda stora bestånd i överbliven gräsmark i närheten av tätorter, på vägkanter, banvallar, gårdsplaner, industriområden, utfyllnader och tippar. Arten har ökat mycket starkt sedan mitten av 1900-talet och ökningen tycks fortsätta.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Prydnadsväxt från Nordamerika, förvildad på frisk mark på vägkanter, i industriområden, på banvallar och framför allt på övergivna gräsmarker kring tätorter. Fortfarande under spridning, traktvis mycket vanlig, spridd över hela landskapet. 952 lokaler i 409 rutor (49 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Ursprunglig i Nordamerika. I Sverige förvildad, främst i Götaland och Svealand. I Sörmland allmän kring tätorterna i öster, i övrigt mindre allmän – (31%). Kanadensiskt gullris har odlats som prydnadsväxt i Sverige sedan 1790-talet (Malmgren 1982), och var vid 1800-talets slut vanlig i odling. Den tidiga förvildningen tycks ha gått trögt och arten finns inte upptagen i Almquist & Asplund (1937). Arten kräver korsbefruktning för att sätta frö, och så länge bara en klon finns i trakten sker spridningen bara vegetativt med utkast och liknande. Under andra hälften av 1900-talet har fröspridningen kommit igång vilket i sin tur lett till ökad fruktsättning i accelererande takt. Centrum för denna fröspridning tycks vara Stockholmsområdet, medan den ännu är ovanligare på landsbygden. Arten växer helst på obebyggda tomter, utmed vägar och järnvägar, samt på övergiven åkermark där den kan bilda vidsträckta bestånd. Den är också vanlig i industriområden och på soptippar. Korsningen med gullris uppkommer då och då. Eftersom kanadensiskt gullris ökat explosionsartat sammanträffar den allt oftare med vår vilda art, varför korsningen i framtiden sannolikt kommer att uppträda mer regelbundet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ursprunglig i Nordamerika; sedan gammalt odlad som prydnadsväxt, tämligen allmän som förvildad i Uppland. 346 kartblad, 596 kvadranter.
Almq. Allmänt odlad, sällan tillfälligt subspontan.
Kanadensiskt gullris växer i igenväxande fuktängar, på kulturmarker, kring bebyggelse, i betesmarker, vid diken, på igenväxande åkermark, vägslänter, tippar och skräpmarker.
Arten har ökat och bildar bestånd i fuktiga gräsmarker, framför allt igenväxande fuktängar, även långt från bebyggelse. Den har inte etablerat sig i samma utsträckning som i många andra landskap, men är under spridning och har expanderat under inventeringstiden.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Kanadensiskt gullris är en prydnadsväxt som ursprungligen hör hemma i Nordamerika. Den har på senare år förvildat sig och är nu under kraftfull spridning. Gamla uppgifter saknas helt från landskapet. I Sverige är den tidigaste uppgiften från 1870. Kanadensiskt gullris kan under inventeringen i någon mån ha blandats samman med den snarlika arten höstgullris, Solidago gigantea.

Typiska följeväxter är renfana, åkertistel, brännnässla, gråbo, kvickrot och hundäxing. Kanadensiskt gullris blommar samtidigt som ängsvädd, renfana och gulsporre.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

De mycket närstående arterna kanadensiskt gullris och höstgullris sprider sig lokalt upp till 1 dm per år genom sidoskott. Jordstammarna är livskraftiga och kan följa med jord till nya platser. De blommar inte förrän i ljungens och i lingonens tid. Spridning med frö har inte setts, men arternas spridningsmönster visar att det måste förekomma. Inga gröna delar övervintrar. Kanadensiskt gullris noterades som ”odlad” i Wiström (1898). För övrigt är de äldre uppgifterna om båda arterna förvånansvärt få, med tanke på att båda tämligen länge förekommit i odling. I dag sprider de sig utanför trädgårdarna, i huvudsak ut på ”skräpmarker”. Längre söderut i Sverige uppträder båda invasivt. Redan i Gästrikland finns sådana tendenser, men i Hälsingland är de än så länge mindre framgångsrika. Spridningen till skräpmarker har ökat påtagligt under 2000-talet. Bara 9 noteringar är från inventeringens huvudperiod, före 1991, medan 11 är gjorda efter 2002.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kanadensiskt gullris är vanligt i odling särskilt vid äldre gårdar och torp. Under de senaste decennierna har det spritt sig och är idag vanligt som förvildat särskilt i kustområdet. Man ser dess lysande gula fläckar på sensommaren på torr mark, i kanter och restmarker, i brinkar och på industrimark m.m.