hägg

Allmän-tämligen allmän.

Hägg är ursprunglig men kulturgynnad. Den utgör ett karakteristiskt inslag på fuktig och ganska näringsrik mark i ridåer och dungar av klibbal och andra lövträd, oftast längs vattendrag samt vid dammar och andra småvatten. På något torrare mark växer den framför allt i bryn mot åkrar och betesmarker.

Gammal bofast art.

Trivialart

Träd på mullrik mark kring kärr, i bäcklundar och ekholmar m.m., förr i slåtterängar (Broddeson ms). Att det förekom på kalkmark noterade Gyllenhaal (ms 1774).

Lämningar av okänd ålder har hittats i Gottersätersmossen (Kjellmark 1899, Sernander & Kjellmark 1896).

Blodhägg Prunus padus ’Colorata’

En i Sverige inhemsk eller odlad trädgårdsform är känd sedan 1912 (Samuelsson 1972). Möjligen är det denna som fanns förvildad vid Munkatorp 760 698 i Örebro 1995. Ett från Korea infört träd sågs odlas Ö om Högsjön i Götlunda 1983.

Först uppgiven av Hülphers (1777) från Tännäs.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1179 Prunus padus L.

Syn.: Cerasus padus (L.) Delarbre, Padus avium Mill.

This widespread, Eurasiatic species is somewhat variable, and a few lower taxa are distinguished, for instance subsp. borealis Caj. occurring in the mountains of Fennoscandia and C. Europe from the Vosges to the Carpathians and SE. Alps (Fl. Eur. 2/1968, p. 80), and var. pubescens Reg. & Till. (syn.: P. asiatica Kom.) in the eastern part of the range, approximately E of the double line on the map. Var. cornuta Wall. (syn.: P. cornuta [Steud.] Carr.) in the Pamir-Himalayan mountains is also tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 226.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig hägg P. p. subsp. padus i landskapet.

Hägg trivs bäst på fuktig eller frisk, mull- och näringsrik jord, särskilt på ställen med rörligt mark- eller ytvatten. Den anträffas vid stränder, i sumpskog med al, lövskogssluttningar, strandskogar, skogsbryn och fuktiga ängar. I kulturlandskapet växer den ofta torrare, t.ex. på dikeskanter, åkerholmar, renar och betesmarker, särskilt sådana som uppkommit ur slåttermark.

Hägg växer på frisk–fuktig, mullrik mark, helst på lokaler med rörligt grundvatten. På Öland är det oklart om hägg någonsin förekommit naturligt. Den odlades förr sparsamt och kan därifrån ha spridits med hjälp av fåglar. I Sjöstrand (1850) finns en uppgift om en möjlig naturlig förekomst vid Arontorp (se ovan).

Hägg är idag funnen som enstaka träd främst kring bebyggelse, i skogsbryn, ädellövskog, vägrenar och åkerkanter. Någon gång ses den växa på ruderatmark, i barrskog eller vid sjöbodar nära havet.

Hägg är främst funnen runt de större tätorterna: Borgholm, Färjestaden och Mörbylånga. På några ställen har den längre kontinuitet exempelvis nedanför Borgholms slottsruin, Räpplinge sn, där den sågs redan 1933. Idag växer flera ganska grova häggar i området, nära stigen som går norrut från Kaffetorpet. Intressant är fyndet från Vickleby (se nedan) där trädet växte på en naturlig lokal. Hägg har blivit vanligare sedan Sterner (1938) och ökningen kommer troligen att fortgå.

Så vitt känt finns endast vanlig hägg subsp. padus på Öland.

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Friska till fuktiga brynmiljöer, med både löv- och barrskog, kanter av vägar, diken, kanaler och f.d. banvallar; även noterad från sandig, frisk till sumpig skog samt på torvjord i utdikade skogbevuxna myrar. På Gotland är arten ej ursprunglig utan odlad, åtminstone sedan början av 1800-talet, och under 1900-talet förvildad med fåglar. Särskilt rika förekomster finns i dag i Bro socken med omgivningar (Johansson & Larsson 1996; jfr karta). Hägg ökar fortfarande på Gotland. Endast vanlig hägg ssp. padus är känd från ön.

Hägg är ett egendomligt anonymt träd, som växer på frisk till fuktig, relativt näringsrik mark i glesa lövskogar och bryn, men framför allt i sumpskog, i bäckdalar och strandsnår utefter vattendrag. Endast under blomningstiden upptäcker man hur vanlig häggen är i kulturlandskapet, där den växer vid dammar och följer bäckdråg och diken men även torrare stråk utefter åkerrenar och vägkanter.

Häggbär torde spridas av fåglar, men effekten av denna spridning är mindre tydlig än i fråga om rönn, hallon med flera. En gång har vi sett hägg växa i en stamklyka högt uppe i ett lövträd, troligen dittransporterad av en fågel. Hägg har bara en gång setts på block. Orsaken är nog att häggen inte klarar torkan på blocken. Vi har däremot sett häggplantor tillsammans med röda vinbär, häggmispel, blåtry och druvfläder på ett 25 år gammalt hygge på väldränerad skogsmark, där föryngringen av gran och tall var dålig. Hägg har också setts gro på material som grävts ut ur en stor myrstack, dit den förmodligen förts av myrorna. Där grodde även vårfryle, röda vinbär, skogsnarv och besksöta. Häggen är långlivad och stationär genom långlivade basala delar. Skottskjutning från dessa spelar troligen en större roll än frögroning för beståndens fortlevnad.
Häggens bladknoppar börjar slå ut tidigare än de flesta andra trädknoppar. I blåsippans tid är de 2 cm långa, bandade i brunt och grönt. Häggblomningen har sitt klimax i slutet av vitsippans tid. Då avslöjas hur vanligt detta träd (buske) är, som annars drunknar i mängden av lövverk. Häggen är överblommad när rönnblommorna slår ut. Den goda häggdoften ersätts då av den mindre behagliga från rönnarna, som lockar till sig andra insekter. Bären mognar och svartnar i mjölkens eller ljungens tid, men det är svårt att finna klasar med lika många bär som blommor. I höstfärgernas eller ibland redan i ljungens tid kan bladen bli mer eller mindre röda. Oftare blir de gula, men senare än björkens blad. Vissa höstar finns inga blad alls, efter svamp- eller insektsangrepp. Om någon liten planta misstänks vara hägg är den starkt bittermandellika lukten av innerbarken en karaktär som skiljer den från till exempel brakved, som också doftar, men annorlunda.
Hägg är värd för ett stort antal parasiter bland insekter och svampar, och tycks överleva angrepp mycket väl, kanske delvis för att arten växer på näringsrik jord. Mest uppseendeväckande är angrepp av häggspinnmalen Yponomeuta evonymellus, som vissa år kan kaläta häggens träd och buskar och kläda in stammarna med vitgrå höljen, under vilka larverna är skyddade. Sådana angrepp ses mest där häggarna är många och står tätt i låglandets ådalar, men sällan på små enstaka buskar vid bäckar i skogen. Häggspinnmalen har aldrig setts döda ett träd. Flera slag av gallbildningar på bär och blad är vanliga.