gullviva

Läkeört, allm. på Närkeslätten och i Skogsbygdens kalkområden, f.ö. sälls.–spridd. I Hallsberg ”allm. som till synes spontan inom kalkpåverkade områden. Eljest förvildad i närheten av bebyggelse” (Dalhielm 1985). Av gammalt känd från bl.a. Herrfallsäng i Hallsberg (Gyllenhaal ms 1774).

Växten förekommer i lövbryn och gläntor, ekhagar, vid kalkbrott, på banvallar, ute i kanten av trädor, på Hjälmarens landvinningar, som trädgårdsogräs m.m., men försvinner när gräsmattor gödslas. Enl. ortsbefolkningen vid Lilla Ässkog i Gällersta 1929 fanns arten ”ej i trakten, gå ej ens att plantera” (Broddeson ms).

Gullviva uthärdar en viss igenväxning men tynade bort när den kalkrika Svartkärrängen i Hidinge/Vintrosa övergick i ljussvag gråallund och syntes sedan till utanför betesstängslet först efter insatt röjning och bete. Den överlever dock länge i glesare hassel- och asklundar. Förr sågs den i ”riktiga lövängar” (Broddeson) och växte ännu under 1990-talet i slåtterängsrester (Hallin m.fl. 1992b).

Vid Hagby äng i Tysslinge växte rikl. med gullviva över 1 000-tal m² 1991. I den kalkrika Sköllersta-trakten har Holmer (1978) sett väldiga bestånd av gullviva. Vid Vinala–Skruke räknade han 44 000 ex. eller 20 ex. per m² 1970. S om Fall såg han 10 000-tal ex. på 1960-talet och 200 m NÖ om torpet Tarstaberg 1 000 ex. i den granplanterade ängen 1993.

Den enskilt praktfullaste gullvivan skall ha växt på en ö i Sottern 1941: ”enastående... med 70–80 blommor enl. O. Liljeroth” (Broddeson ms). Arten samlades och såldes på torgen ”i massor” (Kierkegaard 1932).

Prydnadsodling av gullvivor är vanlig. Skogsödetomten Charlottenberg i Hidinge övergavs 1923 men ännu 1996 pryddes ruinerna av växten (M. Andersson).

Det finns bara en känd lokal för gullviva i Härjedalen: Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, Birger 1908a). Birger iakttog själv arten 1904–07 och anger den som inkommen med gräsfrö. Belägg samlat 1911 i en gräsmatta i Åkersberg av N. Nilsson finns i S.

1467 Primula veris L.

This species is mainly restricted to Europe, with 4 subspecies according to F l. Eur. 3/1972, p. 17, int. al. subspp. veris (southwards to the Alps) and macrocalyx (Bge) Liidi occurring in parts of E. Europe and C. Asia (mapped here). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 337.

Gullviva är numera sällsynt som ursprungligt vildväxande. Enligt äldre källor, t ex Neuman (1884) och Ahlfvengren (1924) förekom arten sällsynt i de södra och norra delarna. I södra Halland känner vi den idag endast som förvildad, medan däremot flertalet förekomster i den norra delen ger intryck av ursprunglighet.

Ett antal tillfälliga förekomster av gullviva mellan 1868-71 på ”ängar eller gropar” i omedelbar närhet av vägen mellan Halmstad och Fyllebro samt i Skedalatrakten ges av Neuman (1884) följande förklaring: ”Troligen föreligger här ett intressant exempel på växternas spridning genom menniskans tillhjelp. När i förra tider bönderna från södra Småland med sina timmerlass togo dessa vägar till Halmstad, medförde de hö för att på hviloplatserna gifvas som foder åt dragarne. Bland höet funnos frukter och frö af Primula officinalis, fröna grodde sedermera och gifva oss aning om, huru egendomliga förhållandena vid växtfröns transportering ofta äro.”

Idag sprids den vackra växten inte med småländskt hö utan var tids gullvivor har, åtminstone i södra och mellersta Halland, sitt ursprung i odlade eller utplanterade exemplar. De vanligaste växtplatserna är lövdungar, vägkanter, hagmarker, ängsfragment, torpplatser och markvägar. I norra Halland finns de flesta lokalerna i naturbetesmarker och bryn samt i gles, artrik lövskog, särskilt där marken är påverkad av märgel och skalgrus. Fridlyst.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Allmän i Mälarområdet:s kulturtrakter; högre upp på Mälarslätten spridd-sällsynt; i Bergslagen tämligen ofta på kalklokaler (särskilt vanlig i Uskavi-Havsta-område i Guldsmedshyttan) ; för övrigt spridd-sällsynt med stora luckor i oligotrofområde (bl.a. i hela Skogslåglandet, frånsett Sala). Övervägande i lågtrakter och på eljest klimatgynnade ståndorter. Härdig på högre nivåer, förutsatt att gynnsamma edafiska förhållanden råder. Utbredningstyp: S2.

Det torde vara omöjligt att säkert avgöra om någon ursprunglig förekomst finns eller funnits i landskapet. Detta gäller även lokalen vid Järestakullen i Nordingrå, jfr nedan (insådd med gräsfrö?). - 39 (22).

Perenna, tuvade, rosettbärande, 1–3 dm höga örter. Karaktäristisk bladrosett med tjocka, “knöliga” blad med omvänt äggrund bladskiva med tvär bas, och bladyta nedlöpande längs skaftet. Bladkanten är oftast nedåtrullad och mycket ojämn. Kraftig mittnerv med rätt många, raka, nästan rakt ut stående sidonerver. Upprätt, hårig, bladlös stängel, som överst får en flock med 5-taliga, nickande blommor med veckat foder. Rörlik, gul krona som ytterst har 5 flikar som vidgas utåt till ett skållikt, eller plattat bräm som i regel har orangefärgade fläckar (se “variation”). Frukten är en kapsel som kvarblir i de så småningom uppåtriktade fodren. Blommar tidigt.

Gullviva är rätt vanlig söderut på frisk, ljusöppen mark, såsom hagmarker, betesmark, bryn, gräsmattor, parker, lövlundar etc. Norrut införd och endast nära bebyggelse. Lundviva odlas och förvildas ibland, men finns mycket sällsynt som vild i Skåne.

Förväxlingsrisk: Närmast omisskännliga. Andra vivor (Primula) (utom den från Sverige som vild utgångna jordvivan P. vulgaris) liknar ej dessa arter.

Status: gammal och bofast, därtill allmänt odlad som prydnadsväxt och ofta förvildad. Ungefär 15 % av de aktuella förekomsterna är uppenbart förvildade.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: mer eller mindre mörkt rödblommiga former är vanliga i odling och har påträffats förvildade på åtskilliga lokaler.

Gullviva växer i lövskogar, hässlen, blandskogar men också i tallskogar. I öppna betesmarker hittas den i torr–friskängar men klarar sig även i dåligt hävdade marker. När röjningar skett av alvartorrängar gynnas växten av den frisättning av näringsämnen som sker och kan blomma med hundratals plantor. Även vägrenar, gräsmattor, slåtterängar och åkerkanter kan hysa växten. Gullviva växer gärna på störd mark i sandtag, stenbrott och på dammvallar.

Gullviva är vanlig över hela Öland. Den växer på Stora Alvaret men håller sig där gärna i kanten av skogsdungar. Längs den mindre kalkpåverkade kusten på sydvästra Öland är den vanlig till skillnad från släktingen majviva P. farinosa. Gullviva är frekvent noterad inom hela Mittlandet, östra sjömarken och norr om Köping. Endast i barrskogarna i Böda sn är det glest med fynden. Med sin breda ekologi klarar sig gullviva bra på dagens Öland.

Gullviva är liksom majviva heterostyl. Det innebär att blommorna har olika långa stift. En del plantor har långa stift som går upp till kronpipens mynning medan ståndarna bara når halvvägs upp. Andra plantor har ett kort stift som når halvvägs upp i kronpipen medan ståndarna går upp ända till mynningen. Genom denna fiffiga konstruktion underlättas korsbefruktning och kvalitén på fröna gynnas också. Det har länge varit känt att när långstiftade plantor i släktet Primula befruktas med pollen från långstiftade plantor blir frösättningen dålig. Bättre går det om de befruktas med pollen från kortstiftade plantor (Scott 1865). Vid några tillfällen har gullviva med rödgula blommor rapporterats. Det finns även några fynd av en monstruös form som saknar kronblad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvöppen, torr till frisk miljö: torrängar, betesmarker, hagmarker, gräsmarker, åkerrenar, vägkanter, skogsbryn, glesa hassellundar, örtrik tall- och lövskog. Arten har ofta rapporterats från ängen. Gullviva har ibland röda eller rödkantade blommor. Dessa påträffas särskilt ofta i ängen, ibland i smärre bestånd, som också kan innehålla plantor med en homogen orange färgton. De ger inte intryck av att vara utplanterade utan har säkerligen uppstått spontant på platsen.

Gullviva är i dag, liksom under slutet av 1800-talet (Johansson 1897), en allmän växt på Gotland.

Gullviva växer på torr till frisk, genomsläpplig mulljord med skalinslag i glesa lundskogar, hagmarker och naturbeten, mycket ofta tillsammans med hassel, blåsippa och smultron. På torrare delar av hävdade havsstrandängar kan den vara helt dominerande under blomningstiden. Man finner gullviva även i lövskogsbryn, på vägkanter och torrbackar. Arten odlas också i trädgårdar, där den kan stå kvar länge, och den förvildas därifrån i områden, där den annars inte är så vanlig. Detta är en av förklaringarna till att arten har ökat kraftigt sedan mitten på 1900-talet. Någon gång finner man plantor med mer eller mindre röda blommor, som åtminstone ibland härstammar från odlade exemplar.

Gullvivan växer ymnigast i örtbackar, i naturliga betesmarker med lövträd, i lövgläntor och i lundar på näringsrik, ej alltför fuktig mark. Liksom blåsippan är den vanligare i kalkområden, där den också finns i örtbarrskogar av olika typer. Gullvivan gynnas av slåtter och måttligt bete. Plantorna är mycket långlivade men vid igenväxning upphör nyetableringen och efterhand dör även de äldre plantorna. Gullvivan förekommer ofta som inplanterad, särskilt vid äldre bebyggelse och sprider sig då ibland i omgivningarna. På sådana platser finner man då och då den gammaldags trädgårdsformen med kronlikt foder ”strut i strut” och även rödblommiga gullvivor. Ibland förekommer också mer storblommiga hybrider med former av den odlade lundvivan (P. elatior). Gullvivan är fridlyst. Uppgrävning och plockning för försäljning är förbjuden i hela Sörmland.

Europa, Sibirien. I Sverige främst i de södra och mellersta delarna upp till Jämtland och Ångermanland, längre norrut förvildad.

Gullviva sprider sig lätt med frön, som gror och växer till plantor även i tämligen slutet, men lågt, växttäcke. Plantorna är perenna men troligen inte så långlivade. Inga observationer talar för att arten har en fröbank. Den blommar från vitsippans till skogsstjärnans tid, har omogen frukt i ekorrbärets tid och blommar sällan om. Bladrosetten är till stor del grön när vintern börjar och åtminstone några blad i rosetten brukar övervintra gröna. Gullviva växer nästan alltid på eller nära tomter där den kan vara planterad eller insådd. Den kan bli kvar även långt efter att husen har försvunnit, särskilt om marken är betad. Ett sådant exempel är från Trösten i Bergsjö, där den samlades 1911 av Ernst Pontén vid ett redan då rivet soldattorp, och fortfarande (2016) finns kvar. De enda lokaler som möjligen kan vara spontana är ett par skalgrusbankar vid kusten, men även där har människor påverkat vegetationen starkt.