gul sötväppling

Birger (1908a) upptar 3 fynd: Tännäs: Låssenborg (17D 4a, 1905, nu överdämt). Hede: Medskogen i en havreåker (17D 5a, 1901, EN). Lillhärdal: Åkersberg (16E 2c, 1906). – Arten är inte rapporterad senare.

1229 Melilotus officinalis (L.) Pallas

This species was originally restricted to parts of Europe and W. Asia. As M. alba, it is widely spread by human settlement. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 233.

Gul sötväppling är i likhet med övriga väpplingarter en ganska sent inkommen, kulturberoende växt. Den tvååriga arten har huvudsakligen nått landskapet med vallfrö, men också sålts i blandning med lusern- och klöverfrö för sådd i vallar (Lindquist 1925). Växten är ofta tillfällig på enskilda lokaler men kan betraktas som bofast i landskapet. Den växer på liknande ståndorter, och ofta på samma lokaler, som vit sötväppling, men är betydligt ovanligare än denna.

Gul sötväppling, som har sitt ursprungsområde i östra Europa och västra Asien, är i Sverige känd sedan 1814.

Läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1810-talet. Vallfröinkomling, numera sälls. på nygrusade vägrenar och motionsspår, tippar, banområden, grustag, kalkbrott m.m. Vid Kvinnersta i Axberg sågs den i en linåker 1993 (Sundkvist). Den växer aldrig i massbestånd, men fanns på 10 m² vid Barnmossen i Längbro 1990 (OREB). På soptippen vid Oset i Almby växte arten under 40–50 år, men var 1990 försvunnen (J. Löfgren).

Den ”överlever... århundraden i jorden, för att gro vid omgrävning” (Sernander 1933). Enl. gårdsägaren uppkom den efter en lagårdsrivning NÖ om Ringsberg i Askersund 1990.

Ny bofast art, sannolikt inkommen med sjöfarten och etablerad.

Införd med barlast, någon gång möjligen också med vägtrafik. I nutiden betydligt sällsyntare än M. alba. Har inte på samma sätt som denna art lyckats etablera sig med stadigvarande förekomster utan uppträder mestadels tillfälligt och fåtaligt. - 18 (12).

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

För nuvarande en lokalgrupp i och kring Västerås stad; ett par andra förekomster på Mälarslätten; några i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen Tycks delvis beständig. Förr fler spridda lokaler från Mälarslätten till Nedre Bergslagen, alla tydligen ovaraktiga. Ekologiskt lik Melilotus alba. Varför den i högre grad är partiellt obeständig och eljest mycket ovanligare, kan inte sägas med bestämdhet. Spridningskäl? Utbredningstyp osäker.

(sötväppling)
Status: gammal och bofast men även fordom odlad som foder- och gröngödslingsväxt. Visserligen sannolikt inkommen under historisk tid men troligen före 1749.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO, JKt och MGu.

Sötväppling, äkta sötväppling
Gul sötväppling har en stor eurasiatisk utbredning som spontan men är i Norden en sen inkomling. Till Småland har den kommit som inblandning i vallfrö (se t.ex. primäruppgiften), med barlast och i senare tid med andra transporter. Den har även odlats som foderväxt och till gröngödsling och kan på några platser vara förvildad eller kvarstående.

Arten växer på torr, grusig, naken jord och kan uppträda i stor mängd. Den ses främst i hamnar, industriområden, vägskärningar och grustag samt på bangårdar, soptippar och upplagsplatser. Den är långt ovanligare än vit sötväppling M. albus och har under 1900-talet inte ökat i samma omfattning som denna.

Gul sötväppling har troligen inkommit under senare hälften av 1800-talet med vallfrö och har därefter spridit sig ut i kulturlandskapet. Idag växer den främst i ruderatmiljöer som tippade högar med sten eller jord, gammal industrimark, stenbrott eller annan grusig mark som uppkommer exempelvis vid uppsättning av mobilmaster eller grävarbeten för skapande av bevattningsdammar. Gul sötväppling är också relativt frekvent i vägrenar, åkerkanter och på gårdsplaner. Sällsynt återfinns den på steniga eller sandiga havsstränder vilket skiljer den från släktingen stor sötväppling M. altissimus som är vanlig just på havsstränder.

Gul sötväppling är spridd över hela Öland men med glesare förekomster norr om Borgholm. Vanligast är den på västra Öland nära de större tätorterna, från Borgholm och söderut till S. Möckleby sn. Den undviker Stora Alvaret men är spridd längs de tvärvägar som korsar alvaret från väster till öster. Gul sötväppling har ökat tydligt under 1900-talet. Sterner (1938) noterade växten främst i åkermiljöer, vägkanter samt vid några tillfällen utmed banvallar och vid järnvägsstationer. Byggandet av järnvägen i början av 1900-talet kan ha hjälpt till att sprida arten. I dagsläget finns möjligheter för en fortsatt expansion, främst på norra halvan av Öland, där lediga och lämpliga växtmiljöer ännu finns. Ingrepp i odlingslandskapet som medför grävningar är inte ovanliga och gynnar, åtminstone tillfälligt, gul sötväppling.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Ruderatmiljöer, sophögar och jordhögar, gårdsmiljöer, dikeskanter, åkerkanter och vägkanter. Tidiga fynd kommer till stor del från klöveråkrar och hamnmiljöer, vilket visar på två viktiga introduktionsvägar. Johansson (1897) redovisade endast fyra kända lokaler. Arten ökade alltså starkt under 1900-talet.

Gul sötväppling är inkommen med fröblandningar och barlast. Den har ingått i vallfröblandningar och har på senare tid dykt upp i odling tillsammans med cikoria och foderkäringtand. Gul sötväppling växer på liknande ståndorter som vit och stor sötväppling och syns gärna tillsammans med vit sötväppling. Den är dock ovanligare och har inte ökat i samma grad som de båda andra. Den är vanligast vid kusten och i södra delen av landskapet.

För gul sötväppling gäller samma osäkerhet som för stor sötväppling ifråga om de gamla fyndens arttillhörighet, eftersom arterna inte alltid hölls isär.

Vi känner ungefär tio gamla lokaler för gul sötväppling och knappt tjugo nya. Några av de gamla har troligen återfunnits. Många av lokalerna är på barlastplatser, i hamnar eller nära havsstranden, men några är på ruderatmark i inlandet. Arten har inte setts växa i vattenlinjen, som stor sötväppling. Den har också noterats inkommen med fågelfrö.