Taxasida

fjällvedel

Astragalus alpinus

L.

fjällvedel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

fjällvedel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • fjällvedel
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Astragalus alpinus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Astragalus alpinus L.
Svenskt namn
fjällvedel
icelandic
Seljahnúta
norwegianBokmal
setermjelt
norwegianNynorsk
setermjelt
Finskt namn
tunturikurjenherne
finlandSwedish
fjällvedel
Foton
Thomas Gunnarsson
Stötliden,Storsjö,Berg 2013-07-21
Patrik Engström
Abisko 2008-07-11
Ingemar Gustafsson
Hemavan 2017-07-20
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-15
Torbjörn Tyler
Björkliden 2023-07-15
Björn Wannberg
Svensbo, Voxna 2008-07-14
Björn Wannberg
Svensbo, Voxna 2008-07-14
Börje Wernersson
Forsänget, Färila 2012-07-13
Patrik Engström
Kåpasåive, Padjelanta 2023-07-18
Patrik Engström
Mittåkläppen 2009-07-01
Ingemar Gustafsson
2017-07-15
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Se ljus fjällvedel Astragalus alpinus var. alpinus.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Utbredningen är starkt koncentrerad till landskapets nordvästra delar. - 61 (9).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1190 Astragalus alpinus L.

This polymorphic, arctic-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. The distribution of the lower taxa is somewhat complicated. A. alpinus s. str. (subsp. alpinus) has a wide, almost circumpolar distribution. In the arctic region subsp. arcticus (Bge) Lindm. seems to dominate. In Alaska and adjacent areas subsp. alaskanus Hult. occurs. In eastern N. America subsp. brunetianus (Fem.) Hult. and var. labradoricus (DC.) Fem. are distinguished. Totally, the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 319 and map 42).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn. 1–3 dm lång, halvliggande ört. Har en slank, kortkrypande jordstam som sänder upp skott med pardelade, typiska ärtväxtblad. 7–12 långa, rundspetsade småblad men inga klängen. Har stipler. Skaftade blomklasar med typiska ärtblommor (köl, segel och 2 vingar), som är blekvioletta och vita, eller (längst i norr) helt blåvioletta. Frukten är en rätt kort, hårig ärtbalja, med en stiftrest i änden.

Fjällvedel är vanlig i fjällen och lokalt längs fjällälvarna ner i skogslandet. Den förekommer även på riklokaler. Via aktiviteter i samband med utbyggnad av vattenkraft har den etablerat sig vid vägar, och är nu på stark frammarsch i en stor del av Norrland, men ej närmast kusten. Längs vägar ser man den som mörka, platta kuddar på kantgruset. Dessa kuddar kan stå mycket tätt längs vissa sträckor. 

Förväxlingsrisk:
I en större delen av utbredningen omisskännlig. På kalk i fjällen finns en liknande art, vippvedel (Astragalus norvegicus), som är kraftigare, har färre, rundare småblad, och en underlig, gråblå färg på blommorna.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Bofast, nyfynd.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Fjällvedel kan ses blommande från skogsstjärnans till ljungens tid. Inget grönt övervintrar. Den har i Hälsingland två väl avgränsade utbredningsområden. Det viktigaste är på Ljusnans stränder från Härjedalsgränsen ner till Ljusdal och därifrån glest ner till Arbrå. Det andra är en grupp av lokaler på vägkanter och järnvägsmark i nordligaste Ramsjö. En udda lokal är i Svensbo i Voxna, också på kanten av en mindre väg.På vägkantslokalerna växer arten rimligtvis på tillfört grus. Den fortfarande existerande lokalen i Svensbo är dock känd ända sedan 1853 (CHA i S), och en lokal i Ramsjö sedan 1927 (GLO i UPS). Populationen längs Ljusnan har bara på några få ställen letat sig upp till vägar eller andra kulturmarker i närheten av älven. Blommorna är överallt vita och blekt violetta, som på ljus fjällvedel.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Fjällvedel har i landskapet naturliga förekomster på berg i västra delen av landskapet. Där växer den i små populationer på torra sydvända hällmarker uppe vid topplatån; troligen är den brandgynnad och expanderar efter skogsbrand.
Fjällvedel förekommer idag framförallt på vägar, särskilt på skogsbilvägar i Liden i norr och i Borgsjö och Haverö i väster. Den växer då i naket grus ofta långt ut i körbanan. Dessutom finns fjällvedel vid Indalsälven, där den är känd sedan 1960-talet. Där växer den på grusiga erosionsskydd i närheten av och uppströms Järkvissle kraftverk i Liden. Från Indalsälvens delta finns en gammal uppgift, men där är den inte funnen i nutid. Arten har knappast ingått i det gamla älvstrandssamhället vid Indalsälven utan lokalerna kan vara en följd av senare spridning. Dessutom är fjällvedel funnen på bangården i Ånge, Borgsjö och på industrimark i Njurunda.