fjällvedel

Se ljus fjällvedel Astragalus alpinus var. alpinus.

Utbredningen är starkt koncentrerad till landskapets nordvästra delar. - 61 (9).

1190 Astragalus alpinus L.

This polymorphic, arctic-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. The distribution of the lower taxa is somewhat complicated. A. alpinus s. str. (subsp. alpinus) has a wide, almost circumpolar distribution. In the arctic region subsp. arcticus (Bge) Lindm. seems to dominate. In Alaska and adjacent areas subsp. alaskanus Hult. occurs. In eastern N. America subsp. brunetianus (Fem.) Hult. and var. labradoricus (DC.) Fem. are distinguished. Totally, the species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 319 and map 42).

Perenn. 1–3 dm lång, halvliggande ört. Har en slank, kortkrypande jordstam som sänder upp skott med pardelade, typiska ärtväxtblad. 7–12 långa, rundspetsade småblad men inga klängen. Har stipler. Skaftade blomklasar med typiska ärtblommor (köl, segel och 2 vingar), som är blekvioletta och vita, eller (längst i norr) helt blåvioletta. Frukten är en rätt kort, hårig ärtbalja, med en stiftrest i änden.

Fjällvedel är vanlig i fjällen och lokalt längs fjällälvarna ner i skogslandet. Den förekommer även på riklokaler. Via aktiviteter i samband med utbyggnad av vattenkraft har den etablerat sig vid vägar, och är nu på stark frammarsch i en stor del av Norrland, men ej närmast kusten. Längs vägar ser man den som mörka, platta kuddar på kantgruset. Dessa kuddar kan stå mycket tätt längs vissa sträckor. 

Förväxlingsrisk:
I en större delen av utbredningen omisskännlig. På kalk i fjällen finns en liknande art, vippvedel (Astragalus norvegicus), som är kraftigare, har färre, rundare småblad, och en underlig, gråblå färg på blommorna.

Fjällvedel kan ses blommande från skogsstjärnans till ljungens tid. Inget grönt övervintrar. Den har i Hälsingland två väl avgränsade utbredningsområden. Det viktigaste är på Ljusnans stränder från Härjedalsgränsen ner till Ljusdal och därifrån glest ner till Arbrå. Det andra är en grupp av lokaler på vägkanter och järnvägsmark i nordligaste Ramsjö. En udda lokal är i Svensbo i Voxna, också på kanten av en mindre väg.På vägkantslokalerna växer arten rimligtvis på tillfört grus. Den fortfarande existerande lokalen i Svensbo är dock känd ända sedan 1853 (CHA i S), och en lokal i Ramsjö sedan 1927 (GLO i UPS). Populationen längs Ljusnan har bara på några få ställen letat sig upp till vägar eller andra kulturmarker i närheten av älven. Blommorna är överallt vita och blekt violetta, som på ljus fjällvedel.