Taxasida

dvärghäxört

Circaea alpina

L.

dvärghäxört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

dvärghäxört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • dvärghäxört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Circaea alpina
Vetenskapligt namn, fullständig form
Circaea alpina L.
Svenskt namn
dvärghäxört
norwegianBokmal
trollurt
norwegianNynorsk
trollurt
Finskt namn
pikkuvelholehti
finlandSwedish
dvärghäxört
Danskt namn
Liden steffensurt
Foton
Patrik Engström
Dyvikskärret 2023-07-03
Anders Delin
Skålsjöberget, Järvsö 2015-07-20
Anders Delin
Skålsjöberget, Järvsö 2015-07-20
Anders Delin
Skålsjöberget, Järvsö 2015-07-20
Patrik Engström
Dyvikskärret 2023-07-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1353 Circaea alpina L.

This boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. Same lower taxa are distinguished in Asia and N. America (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 344), int. al. subsp. imaicola (Aschers. & Magn.) Kitamura in the Himalayas and the Chinese mountains. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (op. cit., p. 344f. and map 86). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 301.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad käll- och drågväxt som tycks vara täml. allm. i Viby (Nilsson 1978) men annars är mestadels spridd. Växtplatser är skogar med skuggiga bäckraviner, kärr och stränder med rörligt grundvatten. Asplund (1925, S) fann den på 3 lokaler i Garphyttans nationalpark. Vid Lekeberga och Mullhyttan i Kvistbro har den setts på gamla slagghögar (Anonym 1895).

På oförstörda lokaler långlivad, exempelvis i Kärrskogen (ovan) i Viby där den återsågs 1959 (Blomqvist ms). Det största beståndet, flera 100 m², sågs i ett dikat alkärr vid Iljanssjöbäcken Ö om Skansen i Ödeby 1993.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Dvärghäxört är ursprunglig. Den bildar mindre bestånd på mer eller mindre skuggig, fuktig till blöt och helst översilad mark vid bäckar, i källdrag och små skogskärr, vanligen i löv- men ibland också i barrskog. Underlaget kan vara mineraljord, dy eller vitmossmattor och i och vid skogsbäckar även mossklädda stenar, stubbar och lågor. Ibland räcker det med en ormbunksdominerad fuktsvacka i bokskog för att arten skall trivas. Ett vägdike i lövskog utgör en udda växtplats.

Dvärghäxört är i stort sett bunden till kuperad terräng med rörligt markvatten.

Lokaler med dvärghäxört är värdefulla biotoper för skugg- och fuktighetsälskande växter i det ofta mycket ensartade kulturskogslandskapet. De bör skyddas mot alla ingrepp som kan ändra vattentillgång och luftfuktighet.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Birger (1908a) på uppgift av M. Östman.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

[Ca 70]; spridd-sällsynt, främst i barrskogstrakter och i Mälarområdets alkärr (på t.ex. Ridön fyra lokaler i alkärr enligt KERS 1978). Särskilt i mellersta Västmanland torde åtskilliga lokaler, insprängda i trivial hedbarrskog, återstå oupptäckta. Utbredning är edafiskt (i synnerhet hydrologiskt) betingad. I Bergslagen kalkgynnad. Utbredningstyp: U.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

I kusttrakterna tämligen allmän norrut till Grundsunda, särskilt i det på raviner och sydväxtberg rika Höga Kustenområdet. Allt sparsammare längre inåt landet och okänd i de norra och nordöstra socknarna, endast en osäker uppgift från Tåsjö.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Dvärghäxört växer skuggigt på fuktig eller våt, näringsrik mulljord. Den kräver hög luftfuktighet och påträffas särskilt på översilad mark, vid småbäckar och i raviner, ofta under ett tak av höga ormbunkar som strutbräken Matteuccia struthioperis, lundbräken Dryopteris dilatata och nordbräken D. expansa, såväl i lövskog som i granskog. Man kan också finna den på mull- och förnaansamlingar på block, på tuvorna i alkärr eller i källflöden. Genom sina vittförgrenade jordstammar bildar arten gärna utbredda, ibland täta bestånd.

Dvärghäxörten signalerar att miljön är värdefull ur naturvårdssynpunkt. Dess växtplatser kan mycket lätt spolieras om inte tillräcklig hänsyn tas vid skogsavverkningar. Arten har säkert minskat under 1900-talet.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Dvärghäxört växer skuggigt på fuktig, mullrik mark som dock inte behöver vara kalkrik. Däremot är arten beroende av att växtplatsen håller en hög luftfuktighet och föredrar därför att växa nära källflöden. De få aktuella lokalerna på Öland beskrivs som ängsgranskog, betad örtrik blandskog och planterad bokskog nära kanal.

Dvärghäxört är sällsynt på Öland och har en tydlig tillbakagång. De gamla lokalerna vid Högsrum sn är numera för torra eftersom viss avverkning har skett vilket medfört att den uttorkningskänsliga arten försvunnit. Även utdikningar med ändrad hydrologi har missgynnat dvärghäxört. Några lokaler i Böda sn har inte heller gått att återfinna.

Gammal, bofast.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Dvärghäxört växer i skugga på fuktig till blöt, något näringsrik mulljord i gran-, bland- eller lövskog. Man finner den i raviner, utefter bäckar, i fuktdråg, på mossklädda stenar och lågor samt på klipphyllor. Ofta ses den tillsammans med gullpudra och skärmstarr. Så länge vatten- och ljusförhållanden inte ändras verkar arten vara stabil på sina lokaler, men den är känslig för kalavverkning.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, beträffande ståndortskrav se Linnaeus ovan. Förutom vid bergrötter finns den i raviner, i rika, källpåverkade skogar och längs bäckar. Minskande, missgynnats av skogsbruket och tål inte kalavverkning. I stort sällsynt, mindre vanlig traktvis som t.ex. vid Nordbillingen. 128 lokaler i 88 rutor (11 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordasien, Nordamerika. I Sverige nästan hela landet, norrut sällsyntare. I Sörmland tämligen sällsynt – (8%). Dvärghäxörten växer vanligen i gran- eller alskog med källflöden och i skuggiga bäckraviner. Den gynnas tillfälligt av dikningsingrepp, då den snabbt koloniserar tidigare vattenfyllda ytor. Den missgynnas emellertid starkt av uthuggningar och utglesningar, eftersom detta bidrar till minskad luftfuktighet. Dvärghäxörten tillhör ett komplex av skuggfördragande arter som skärmstarr, springkorn, strutbräken, skogsbräsma och gullpudra, vilka alla är känsliga för dikning och avverkning.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen sällsynt i landskapet som helhet. 79 kartblad, 90 kvadranter.
Dvärghäxört växer i fuktiga, myllrika skogar, helst al-, ask- och gransumpskogar, och gärna vid bäckdalar och källor. I skärgården finns den i sänkor med lundvegetation.
Förändring - 15 %. – Eftersom dvärghäxört är beroende av fuktig miljö, har den svårt att klara sig om skogen på växtplatsen avverkas. Flera tidigare kända bestånd har därför helt utplånats då man tagit upp hyggen. Ändå tycks den totala minskningen vara ganska måttlig.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Dvärghäxört är ursprunglig. Den angavs som sällsynt i Gävletrakten på 1800-talet. Ett rätt stort antal äldre uppgifter finns från sammanlagt 23 lokaler. Arten har troligen minskat en del sedan 1800-talet. Flera förekomster särskilt kring Gävle är bevisligen försvunna. Arten är känslig för modernt skogsbruk och många lokaler har skadats eller förstörts vid ovarsam avverkning eller skogsdikning.

Dvärghäxört fordrar fuktig skogsmark som påverkas av genomströmmande eller framträngande grundvatten. Man finner den vanligen i gran- eller lövskog längs bäckraviner, källbäckar och i alkärr med mullrika eller vattenmättade mjuka sedimentjordar. Dvärghäxörten förekommer ofta i fläckar med bar jord, t.ex. i rotvältor eller i mattor av stjärnmossor. Ofta finns en frodig växtlighet av ormbunkar, fräkenarter och krävande örter som gullpudra, lundarv och bäckbräsma.

Dvärghäxörten är en bra signalart för värdefulla skogsmiljöer. Den förekommer aldrig i kulturskapade miljöer och får betecknas som kulturskyende.

Den vanligaste följeväxten är harsyra (64%) följd av revsmörblomma, hallon, skogssallat, ekbräken, skogsbräken och gran.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Dvärghäxörtens frukter har kroktaggar, uppenbarligen för att spridas med djur. Att det fungerar har visats för stor häxört Circaea lutetiana av Heinken (2000) och av Graae (2002), som bägge använde en hund för att undersöka hur väl frukterna fastnade i pälsen. De fann att nejlikrot och sårläka spreds på samma vis. I Hälsingland finns även myskmåra, myskmadra och linnea, som är utrustade för denna typ av spridning. Dvärghäxört, sårläka, myskmåra och myskmadra har i Hälsingland det gemensamt att de lever i små populationer på lokaler med speciell miljö, som ligger glest i landskapet. För dessa arter kan långväga spridning med djur vara en hjälp för att nå passande miljöer.
Dvärghäxörtens stjälk kommer från en jordstam som är 0,5–1 cm lång och 1–2 mm tjock, avsmalnande mot ändarna. Under sommaren växer mycket smala utlöpare ut från stjälkens nedersta del, just ovanför jordstammen. De blir 1–3 cm långa och bildar i ändan nya spolformade jordstammar, som övervintrar. Den gamla jordstammen blir brun och övervintrar troligen inte. Ny jord tas på så vis i anspråk och viss spridning över mycket små avstånd blir möjlig, samtidigt som toleransen för älgtramp troligen ökar.
Stjälkar och blad utvecklas sent. I vitsippans tid syns fortfarande inga blad. Dvärghäxörten blommar i mjölkens och i ljungens tid. Blomningen är rik även i djup skugga. Det finns två kronblad. De är riktade uppåt och nedåt, och vart och ett av dem har en, två eller tre flikar. Mogna frukter kan ses samtidigt med blomknoppar. Även på sensommaren är artens säsong kort. I höstfärgernas tid är den gulvit, med vissna blad, men upprättstående och med kvarsittande frukter. Samtidigt är majbräken mest gulvit men nordbräken grön.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Dvärghäxört bildar ljust gröna mattor djupt nere i ravinbottnar och svackor där källvatten flödar ut. Den är en liten perenn växt med långa utlöpare; vanligen uppträder den i massbestånd på sina lokaler. Arten är beroende av hög luktfuktighet och gynnas av rörligt vatten, men också av gropbildning och överskuggning av högre vegetation. Den är krävande men inte påtagligt kalkgynnad. De rikligaste förekomsterna finns i älvravinerna längs Indalsälven och nedre Ljungan i Njurunda och Tuna, och kan där även finnas i bottnar utan synligt vatten. En annan viktig biotop i älvdalarna är i källstråk under dalsidornas bergsbranter, ibland så även i mindre artrika miljöer som i Indal. I den ravinfattiga Ljungandalgången ovan Stödesjön är dvärghäxörten påtagligt ovanlig och begränsad till älvnära miljöer. Möjligen är den här missgynnad av ett mer kontinentalt klimat. Vid kusten är den mer frekvent och dyker upp vid små skogskällor och fuktstråk i högörtsskog, ibland helt nära havsstranden, som i Njurunda.
Dvärghäxört håller sig till de lägsta partierna och föredrar fuktig mineraljord men kan lätt etablera sig på intilliggande murkna lågor, multnande ris och mossklädda stenar m.m. Tillfällig expansion, med kraftiga exemplar och riklig blomning med nästan rosa blommor, har setts efter kalhuggning i Indalsälvens delta. Att arten saknas i högre skogsområden är sannolikt klimatiskt betingat – frukterna mognar relativt sent.