Taxasida

brunkulla

Gymnadenia nigra

(L.) Rchb. f.

brunkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

brunkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • brunkulla
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Gymnadenia nigra
Vetenskapligt namn, fullständig form
Gymnadenia nigra (L.) Rchb. f.
Svenskt namn
brunkulla
norwegianBokmal
svartkurle
norwegianNynorsk
svartkurle
Foton
Ingemar Gustafsson
ÖSTERSUND 2014-06-25
Thomas Gunnarsson
Bjärme,Näs,Östersund 2009-06-30
Thomas Gunnarsson
Bjärme,Näs,Östersund 2009-06-30
Thomas Gunnarsson
Bjärme,Näs,Östersund 2009-06-30
Thomas Gunnarsson
Bjärme,Näs,Östersund 2009-06-30
Thomas Gunnarsson
Bjärme,Näs,Östersund 2009-06-30
Peter Ståhl
Klinken 2011-06-30
Patrik Engström
Klinken 2009-06-30
Patrik Engström
Klinken 2009-06-30
Ingemar Gustafsson
Östersund 2016-06-25
Ingemar Gustafsson
Östersund 2016-06-25
Ingemar Gustafsson
Östersund 2016-06-25
Ingemar Gustafsson
ÖSTERSUND 2014-06-25
Ingemar Gustafsson
ÖSTERSUND 2014-06-25
Nicklas Strömberg
Jämtland 2009-07-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Ej sedd i landskapet sedan 1930-talets början, jfr Björkbäck m.fl. (1976). - 7 (5).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Hot. Samtliga lokaler är kulturberoende och kommer, liksom i Jämtland, att växa igen, om inga skötselåtgärder vidtas; se det citerade arbetet av Björkbäck m fl (1976).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

557 Nigritella nigra (L.) Rchb. fil.

This boreal-montane, calciphilous species is restricted to Europe. It occurs nowadays less frequently (at least in Sweden) than formerly, when it grew in areas rich in meadows (Björkbäck et al. in Fauna & Flora 71/1976, p. 49 ff.). The Scandinavian and most of the C. European populations seem to be morphologically the same, although differences in reproduction and chromosome number have been demonstrated. In separate parts of C. Europe two subspecies have been distinguished (Fl. Eur. 5/1980, p. 33). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 106.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Brunkulla fanns inom ett litet område strax norr om Ljusdals tätort för mer än hundra år sedan. Den söktes förgäves där redan på 1920-talet (Liljedahl 1921). Det allra sista fyndet i Hälsingland gjordes i Los 1907.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Brunkullan försvann från vår flora i slutet av 1950talet. Arten fanns tidigare spridd i landskapet och så sent som på 1940-talet samlades den på Alnön och på 1930-talet ute på Granön i Tynderö. Vi känner rätt många av de lokaler som brunkullan vuxit på. Alla kända lokaler utgjordes av gamla slåtterängar, såsom hackslått, en låglänt strandäng, en nipkant och en sluttande fäbodäng, och det är tydligt att den viktigaste faktorn för dess tillbakagång är ängshävdens upphörande. Brunkullan är en kalkväxt och den accelererande försurningen har sannolikt också bidragit, bl.a. på grund av urlakning av de morän- och sedimentjordar den växte på.
Några av de sista lokalerna, som de vid Dacke i Liden och på Storön i Borgsjö, försvann vid älvdämningar. På den gamla lokalen i Liden Högland, strax väster om naturminnet, försvann brunkullan (1957) sedan lieslåttern ersatts med inägobete av kor (RL). Här växte brunkullan i en matta av kattfot Antennaria dioica tillsammans med ängsgentiana Gentianella amarella och fågelstarr Carex ornithopoda. Idag dominerar tuvtåtel Deschampsia cespitosa, smörblomma Ranunculus acris och älggräs Filipendula ulmaria. Också på andra kända lokaler är vegetationen idag så förändrad – även där öppen gräsmark finns kvar – att man inte kan se spår av brunkullans lågvuxna följeväxter. Denna miljöförändring är också orsak till att flera återinplanteringsförsök (Projekt Brunkulla, F. Björkbäck, J. Lundquist m.fl.) på gamla lokaler ej gett så goda resultat. På Tynderö Granön har slåtter skett men arten har ändå inte klarat sig efter inplantering.