
brunkulla
Gymnadenia nigra
brunkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

brunkulla är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- brunkulla















Inga nycklar finns för detta taxon.
Ångermanlands flora
Ej sedd i landskapet sedan 1930-talets början, jfr Björkbäck m.fl. (1976). - 7 (5).
Härjedalens kärlväxtflora
Hot. Samtliga lokaler är kulturberoende och kommer, liksom i Jämtland, att växa igen, om inga skötselåtgärder vidtas; se det citerade arbetet av Björkbäck m fl (1976).
Atlas of North European vascular plants
557 Nigritella nigra (L.) Rchb. fil.
This boreal-montane, calciphilous species is restricted to Europe. It occurs nowadays less frequently (at least in Sweden) than formerly, when it grew in areas rich in meadows (Björkbäck et al. in Fauna & Flora 71/1976, p. 49 ff.). The Scandinavian and most of the C. European populations seem to be morphologically the same, although differences in reproduction and chromosome number have been demonstrated. In separate parts of C. Europe two subspecies have been distinguished (Fl. Eur. 5/1980, p. 33). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 106.
Hälsinglands flora
Brunkulla fanns inom ett litet område strax norr om Ljusdals tätort för mer än hundra år sedan. Den söktes förgäves där redan på 1920-talet (Liljedahl 1921). Det allra sista fyndet i Hälsingland gjordes i Los 1907.
Medelpads flora
Några av de sista lokalerna, som de vid Dacke i Liden och på Storön i Borgsjö, försvann vid älvdämningar. På den gamla lokalen i Liden Högland, strax väster om naturminnet, försvann brunkullan (1957) sedan lieslåttern ersatts med inägobete av kor (RL). Här växte brunkullan i en matta av kattfot Antennaria dioica tillsammans med ängsgentiana Gentianella amarella och fågelstarr Carex ornithopoda. Idag dominerar tuvtåtel Deschampsia cespitosa, smörblomma Ranunculus acris och älggräs Filipendula ulmaria. Också på andra kända lokaler är vegetationen idag så förändrad – även där öppen gräsmark finns kvar – att man inte kan se spår av brunkullans lågvuxna följeväxter. Denna miljöförändring är också orsak till att flera återinplanteringsförsök (Projekt Brunkulla, F. Björkbäck, J. Lundquist m.fl.) på gamla lokaler ej gett så goda resultat. På Tynderö Granön har slåtter skett men arten har ändå inte klarat sig efter inplantering.