brinklosta

Av Hultén (1950) markerad med en prick på Dalboslätten. Uppgiften är sannolikt grundad på felbestämt material (av B. hordeaceusi från Ör Linde (GB, UPS 1937 JPr).

Brinklosta är ett kulturberoende gräs som inte rapporterats från landskapet sedan seklets början. Det ettåriga gräset, som inkommit med frövaror och barlast från kontinenten, är känt från Sverige sedan början av 1800-talet. De halländska uppgifterna innehåller mycket få ståndortsuppgifter, men enligt Hylander (1953) växer brinklostan som ogräs i vallar, på väg- och åkerrenar och liknande torr kulturmark samt vid hamnar och järnvägar.

2; Mälarslätten: Arboga †Hamnen 1974 (Löfgren, ARB). Hallstahammar S Bangården vid fabriksgrindarna 1951 (ALMQUIST 1957; S)†. - Efemerofyt. Xenofyt. På båda lokalerna troligen inkommen tämligen kort före upptäckten.

275 Bromus commutatus Schrad.

This originally European species has spread as a weed within the rural landscape, also northwards to Fennoscandia. It has been introduced into S. Africa, N. and S. America and New Zealand. The information as to the wide and probably uneven occurrence in N. America is too incomplete to allow details to be stated. On the whole the map is preliminary.

Förvildad i Sverige sedan 1830-talet, inkommen från Mellan- och Sydeuropa mest med vallfrö eller båttrafik. Ev. förekomst i Närke är osäker.

Tillfälligt inkommen; aktuellt fynd på soptipp.

Status: ursprungligen på okänt sätt inkommen som adventivväxt och som sådan först uppgiven 1820 från ”Scania” (Fries i LD) men snabbt etablerad och bofast.
Förändring och hot: alltsedan 1800-talet sakta men stadigt minskande. Vid den förra inventeringen uppgiven från drygt 25 rutor spridda över alla jordbruksbygder. Nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare GHm.

Brinklosta finns spontant i mellersta och södra Europa men är i Norden inkommen i sen tid och delvis obeständig. Framför allt har arten kommit in med vallfrö (som i Jönköping Barnarp) men även med barlast (som i Västervik Västervik och kanske Kalmar Kalmar). Brinklosta är nära släkt med ängslosta B. racemosus och har varit mycket förväxlad med denna. Ängslostan är dock bunden till artrik, något fuktig slåttermark medan brinklostan åtminstone i Sverige ses på torr mark, skräpmark och vägkanter; på den långvariga lokalen i Vimmerby Vimmerby växer den i bangårdsgrus.

Brinklosta är en europeisk art som likt andra i släktet Bromus troligen inkommit med gräsfröblandningar till Norden. Den växer sällsynt på torr, kulturpåverkad mark och är noterad från vägrenar, åkerkanter, glesa och ohävdade torrängar, svagt betade friskängar och på jordhögar i en åkerkant.

I Sterner (1938) finns endast fem fynduppgifter, i Sterner (1986) tillkommer tre fynd från 1976 och framåt. Under inventeringen har den hittats på tio lokaler, de flesta av dem tidigare okända. Brinklosta har troligen inte blivit vanligare, tvärtom, utan växten har uppmärksammats mer i sen tid främst genom tillgång till bättre floror och bestämningslitteratur. De flesta av dagens fynd finns inom ett begränsat område tvärs över ön i socknarna S. Möckleby, Segerstad och Gräsgård. Kanske har lantbrukarna i dessa trakter köpt utsäde från samma källa?

Brinklosta har småax där avståndet mellan ytteragnarna är långt, nästan 4 mm. Hos luddlosta B. hordeaceus är avståndet endast ca 2 mm. Det gör att småaxen hos brinklosta ser glesa ut och när de mognar faller de lätt isär. Den nedersta bladslidan har tjocka, styva hår som känns stickiga. Ytteragnens hinnkant har en tydlig vinkel.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Inkommen, bofast.
Noterad på fårbete nära väg samt i en vägkant och i en åkerkant. Nästan samtliga äldre fynd gjordes i järnvägsmiljö under första halvan av 1900-talet. En av de aktuella växtplatserna (Hablingbo) ligger några hundra meter från en f.d. banvall. Huruvida arten såtts ut eller oavsiktligen blivt införd till växtplatserna är oklart.

Inkommen från södra Europa.

Brinklostan är funnen som tillfällig i vallar och på skräpplatser.