Taxasida

bangyllen

Barbarea vulgaris var. vulgaris

bangyllen är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Calle Ljungberg
Översikt
Översikt

bangyllen är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • bangyllen
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Barbarea vulgaris var. vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Barbarea vulgaris var. vulgaris
Svenskt namn
bangyllen
icelandic
Garðableikja
norwegianBokmal
rettvinterkarse
norwegianNynorsk
rettvinterkarse
Finskt namn
oikopeltokanankaali
finlandSwedish
bangyllen
Danskt namn
Almindelig vinterkarse
Foton
Calle Ljungberg
Ernemar, Sm 2016-06-26
Calle Ljungberg
Vetlanda, Västerleden, Sm 2015-07-23
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Bangyllen är under inventeringen endast funnen på grus vid stationsområden, P-platser och grustäkter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Växtens uppträdande i Närke har studerats först fr.o.m. 1990-talet. Meddelade växtplatser är bl.a. banvall, åkerhäll, masugnsslagg, varp, kalkbrott, sandjordsträda, blockig strand, stenfyllning och skogsväg.

En ovanligt rik förekomst sågs inom 30 m² vid krönets S-sluttning av Väderkvarnsbacken i Askersund 1989. Stora bestånd är annars vanliga längs järnvägarna.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Den andra underarten, bangyllen - var. vul­garis är säkert förbisedd men tycks vara sällsynt i Sörmland - (rapporterad från 17 rutor).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Hittills sällsynt men känd från alla regioner. Har före 1970-talet i regel ej hållits isär från föregående underart. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: troligen inkommen under senare tid men detta är svårt att fastställa då varieteten inte urskilts tidigare och denna varietet i dag tycks förekomma i ungefär samma miljöer som föregående varietet.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: B, granskare SSp.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Bangyllen är känd från några uppgifter på 1800-talet, men vi vet ingenting närmare om växtens förekomstsätt och permanens då. I våra dagar påträffas den på bangårdar, längs järnvägar och nyanlagda vägar samt på skräpmark och gör intryck av att vara en framgångsrik nyinvandrare (så ligger de flesta lokalerna i Nässjö utmed en under 1990-talet nyanlagd väg).
Funnen i 28 rutor; tidigare uppgifter från 8 rutor. Sällsynt men troligen förbisedd. – Sen inkomling; bofast.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Bangyllen är sällsynt på dagens Öland. Lokalerna är fördelade mellan ruderatmark, betade torrängar och ett fynd från en åkerkant men inget av fynden ligger utmed gamla järnvägsnätet.

Inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturinkomling, tillfällig.
Kulturmiljöer, exempelvis en sandig sågbacke, vägkanter, soptippar, trädesåker, rapsåker samt ett stenbrott.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Bangyllen har kommit in i sen tid och växer i huvudsak på öppen grusmark på banvallar, grusplaner, i hamnar och på andra skräpmarker. Förmodligen är underarten förbisedd, eftersom den i många fall växer i samma miljö som vanlig sommargyllen.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Bangyllen är funnen nära järnvägen samt i industrimiljöer i Sundsvallsområdet. Dessutom har den setts några gånger i dikes- och åkerkanter, kanske då inkommen med vallfrö. Ett fynd också på en soptipp.
Bangyllen är relativt sent urskild från sommargyllen. Den saknas i Collinder (1909) och i Th. Langes genomgång av herbarierna (Lange 1937) är den nordligast funnen i Hälsingland. Våra förekomster kan därför vara relativt nyinkomna.